Söndag kväll svängde Ellis in på gården med skåpbilen. Lite sent, tänkte Ida, skolan började 8.15 på måndagen. Konstigt ändå, hur verkligheten flyttade in i huvudet efter alla dessa äventyr. Inte verkligheten, förresten. Vardagen. Hon såg Ellis hoppa ut och öppna bak och börja lasta ur väskor och kassar. Harriet kom ut och fick en kasse att bära in medan Ellis rotade omkring i bilen.

Ida tände ljus och satte på vattenkokaren, och sen gick hon ut i hallen för att möta henne. Harriet hoppade upp i famnen på henne som när hon var liten, och kommenterade hennes nya frisyr med att hon såg ut som en luggfarmor.

– Du vänjer dig, sa Ida och satte ner Harriet i soffan.

Harriet lade huvudet på sned, kisade på henne och sa att hon kanske skulle vänja sig, men trots osäkerheten lät hon inte orolig. Hon drog av sig stövlarna och berättade om julklappar hon hade fått och om boken som de läste högt på kvällarna, och att de hade varit borta hos Nalle och Gunnar, och att Nalle hade pratat om magiska harar.

– Och så har du varit på teve! På nyheterna. Ska vi titta?

Ida hade tillbringat timmar med den senaste veckans nyheter. Intresset för tidsresorna rörde sig om huruvida de var verkliga och om vart Nisse och hon hade tagit vägen, och om det hela nu var en stor bluff – vem var det som bluffade, och varför? Men de tittade.

– Där har du vanligt hår, sa Harriet om en gammal stillbild på Ida i duffel och rufsig mittbena.

– Det växer ut igen, sa Ida.

Hon berättade om långtradarchauffören Jacob som Nisse och hon hade liftat med, och som hade sagt att deras bilder fanns överallt.

– Vi ville inte att folk skulle börja fråga saker när vi åkte hem. Så vi försökte se lite annorlunda ut, bara.

När Ellis hade kommit in fikade de i köket. Han satte äggklockan på en halvtimme och sa till Harriet att när den hade ringt var det läggdags – men en kopp te tillsammans kunde de behöva. Ida bryggde kaffe till sig och gjorde nyponte med honung till de yngre generationerna. Det var som om det var som vanligt. Ida skulle läsa godnattsaga, Harriet hade hämtat boken och lagt den på soffbordet, men sen hade hon somnat.

– Det verkar inte vara någon fara med henne. Vad skönt, sa Ida till Ellis med låg röst.

– Ja, tur det, sa Ellis.

Sen blev det en paus. Ellis såg ut som om han ruvade på något. Var han sur fortfarande? undrade Ida för sig själv. Hon trodde inte det, det verkade onödigt och hon tyckte att hon hade förklarat att saker bara hade hänt och att det inte var hon själv som hade satt igång det. Nej, sur var han inte, men det var något.

– Förlåt, sa han. Det har varit mycket. Här också.

– Jag fattar det. Jag stod precis och funderade på om jag skulle be dig om ursäkt. Igen, typ. För att allt har varit lite oförutsägbart och bökigt och riskabelt. Men det har jag ju redan gjort, och du har väl inget att be om ursäkt för?

– Jag var lite kort emot dig när du ringde häromdagen, och jag har inte visat jättemycket intresse för era framtidsresor. Jag har haft lite annat i huvudet. Hon heter Miriam och spelar keyboard i bandet och är smartast, coolast och sötast i världen.

Det var något i hans röst som smälte när han sa namnet, det hade räckt om han bara hade sagt det. Ida blev varm i magen. Miriam och Ellis hade kommit fram till att de ville leva tillsammans och hon höll på att byta sin tvåa vid Odenplan mot något större i söderort, Harriet skulle få eget rum och Ida skulle få lägenheten tillbaka.

– Åh, men grattis! Harriet har inte nämnt nån Miriam, men hon kan ju bevara en hemlighet. När får man träffa henne då? Och vad säger Harriet?

Det var just det. Ingenting hade Harriet sagt, för Ellis hade inte nämnt det. Han ville vänta tills allt lugnade ner sig, och så fort han trodde att de var tillbaka i vardagen hade det hänt något nytt. Ida hade dundrat in med en massa utomjordingar …

– Inte utomjordingar, sa Ida. Och kunde du inte ha sagt det till Harriet ändå?

Ellis ryckte på axlarna och sa att han kanske var överbeskyddande, och Ida visste fortsättningen. Tänk om hennes mammas psykiska ohälsa berodde på ärftliga faktorer som kunde utlösas av stress och en oförutsägbar tillvaro. Det var bra att han var försiktig, men här såg hon inte behovet.

– Men nu är det dags! sa han. Om det inte dyker upp fler tidsmaskiner kommer Miriam hit i morgon och äter middag. Jag tänkte att det bara skulle vara vi tre första gången, om det är okej för dig.

Det var helt okej – det skulle bli en lång arbetsdag och antagligen skulle hon krascha i vilrummet på redaktionen. Miriam skulle hon få träffa tids nog. Ellis visade ett foto i mobilen. Hon spelade keyboard på en konsert i Vitabergsparken, hon hade grön kjol och rakt svart hår och såg allvarlig ut.

– Vad tycker du? sa Ellis.

– Det ser ut som en bra tjej. Hoppas jag får träffa henne snart – men i morgon kan jag inte komma i alla fall, sa Ida. Men det är en annan sak. Två egentligen, en liten och en stor.

Den lilla saken var att Nisse tillfälligt var inneboende hos Rim och Hussein. Bra att veta om de stötte ihop. Den stora saken var Frank. Ett annat barn, som Harriet faktiskt ville vara med. Hon hade pratat om honom, Ellis hade inte varit säker på om det var ett riktigt barn eller en fantasikompis. Men han höll med om att det var något att ta vara på.

– Om det går borde vi väl kunna ordna en lekdejt, men kanske sen framåt våren, när vi har mer plats, sa han.

”Kanske sen framåt våren.” Harriet skulle himla med ögonen och säga att hon visste att både ”kanske” och ”sen” betydde ”aldrig”. Men i så fall skulle Ida rätta henne, de skulle fixa det här. Ellis gäspade och sa att han tänkte göra kväll och frågade om hon hade allt vad hon behövde. Jo, hon hade förberett sig för natt i bilen, så hon hade allt utom bilnycklarna. Hon fick dem och körde ut till sin vanliga skogsbacke.

Hon lyssnade inte på någon bok, hon spelade inga spel i mobilen, gjorde ingenting annat än att krypa ner i sovsäcken och svepa in sig i mörkret och skogen och vara en del av den. Men precis innan hon somnade plingade det till i mobilen. Det var ett sms från Ante.