På grund av nedskärningar i vården kan den som blivit våldtagen inte längre garanteras ett rum, en säker plats att vänta på eller patientsekretess. Det skriver Elisabeth Ubbe, barnmorska, i ett öppet brev till Stockholmsregionpolitikerna Irene Svenonius (M), Anna Starbrink (L) och Tobias Nässén (M) samt Södersjukhusets vd Mikael Runsiö.
DEBATT Om jag jobbar den dagen du blir våldtagen kommer jag att möta dig så som jag själv skulle vilja bli mött om detta otänkbara hände mig. Och det händer ju dagligen kvinnor, transpersoner, män och barn i Sverige. Många, kanske de flesta, söker inte hjälp, men i snitt kommer tre personer varje dag till oss på akutmottagningen för våldtagna.
Vi som tar emot i akutskedet är undersköterskor och sjuksköterskor och vårt mål är att se och bekräfta dig och ge dig det stöd och den medicinska hjälp du önskar och behöver.
Hos oss äger du beslutanderätten över allt som görs. Att ha blivit utsatt för ett övergrepp betyder inte att du förlorat makten över ditt liv, även om du försattes i maktlöshet under övergreppet. I våra ögon är du den som vet bäst vad du behöver.
Om jag jobbar den dagen du blir våldtagen kommer jag att finnas där för dig oavsett om du heter Svenonius, Starbrink, Nässén, Runsiö eller något annat. Men om det händer en kväll, natt eller helg kan det hända att jag inte kan erbjuda dig ett rum direkt, utan att du får vänta i timmar i hisshallen utanför mottagningen. Där kan du få sitta, tillsammans med andra som blivit våldtagna och personer som ska till avdelningen mitt emot.
Jag är ledsen för det, men på grund av besparingar, trots att regionen går med plus, är vi i lokaler som inte är rättssäkra och där jag inte kan skydda dig från insyn. Där jag inte kan garantera din patientsekretess.
På grund av besparingar arbetar vi också ofta ensamma på nätter och helger. Det innebär att om du blir våldtagen en natt kanske du och andra får vänta länge i hisshallen. Det kan också hända att någon av er blir arg, på väntetiden, för att du är påtänd och börjar bli abstinent eller kanske för det utsatta i att som våldtagen behöva vänta i en hisshall.
I så fall kommer jag möta ilskan, men jag kommer inte kunna ändra något i sak. Jag kommer att göra mitt bästa för dig även när arbetssituationen ger mig ångest och hjärtklappning, men det är svårare när ni är flera våldtagna som väntar i hisshallen.
Det är också svårare att göra det när jag är ensam. Mina kolleger är ett stöd i arbetet och i situationer där jag själv blir utsatt för hot eller våld. Det händer och är inget jag backar för, det är en del av att jobba här, men när jag jobbar ensam så är det svårare. Farligare.
Jag skulle vilja säga att det inte gör något, men de övergrepp ni berättar för mig påverkar mig på djupet, precis som det påverkar mig att inte kunna göra ett bra jobb och att inte känna mig trygg på jobbet.
Jag har jobbat på akutmottagningen för våldtagna i mer än två år och har varje arbetspass tänkt att jag skulle finnas där för dig om du blir våldtagen, vare sig du heter Svenonius, Starbrink, Nässén, Runsiö eller något annat. Att jag skulle fortsätta betala priset för besparingarna eftersom jag tycker att alla som har utsatts för sexuella övergrepp och våldtäkt ska ha bästa möjliga vård och bemötande. Det är inte längre möjligt att ge det hos oss. Och jag har valt att sluta.
