Framtid – Ett sluttande plan

Det fanns en period under 1600–1700-talen när idén om en mekanisk värld med rationella nyligen upptäckta fysikaliska lagar var svår att acceptera. Den gamla världen byggde på en annan föreställning om världen som mer ”förtrollad” och på en kommande religiös apokalyps att frukta eller längta efter. Kyrkans doktriner ifrågasattes och blev efterhand svårare att ta till sig. Den ”mörka medeltidens” dogmer raserades. På samma sätt är det idag svårt att acceptera antropocen. De långsamma förändringarna märker vi inte alltid av. Men de olika tröskeleffekterna som kan leda till snabba förändringar kommer att vara svåra att hantera och koppla ihop eftersom de står i strid med hur vi är vana att se planetens natur. Under det här seklet kommer vi med all sannolikhet, och med kunskap om att vi gör det, förändra och på vissa sätt fördärva livsvillkoren för oss själva och för otaliga andra arter på ett sätt som är omöjligt att få ogjort. Det är lika oåterkalleligt som döden. Vi har satt en boll i rullning på ett sluttande plan. Så från att på 1600–1700-talen ha avförtrollat världen har vi förtrollat den igen men inte med magi eller Gud utan genom medvetna handlingar. Det leder oss in i en ny oförutsägbar geologisk era som kommer att vara i tusentals eller tiotusentals år. (Fotnot 69) Det går att krampaktigt hålla kvar vid det gamla, vilket många kommer att göra, eller släppa taget och söka efter nya mer relevanta sätt att leva på. För det behövs en ny filosofi och nya inställningar till livet som inte bygger på det förhållandevis stabila klimat vi är vana vid. Vi kan utgå från att vi lever i de första dagarna av antropocen, men att föreställningarna om holocen finns kvar. En period där de gamla idéerna lever kvar i en ny oviss värld som vi inte vet exakt vad den för med sig. Insikten att vi inte kan kontrollera allt runtomkring oss kommer allt mer sippra in i vårt kollektiva medvetande.

Detta markerar också modernitetens död. Tanken på människans position som den som kontrollerar vad som händer är på väg att försvinna. Monstren är på väg tillbaka. Monstersamhället är här. Moderniteten avmystifierade världen och domesticerade monstren. Tidigare var monster något som i större utsträckning placerades utanför civilisationen. Fotnot 70) Idag är monstren mer bland oss. De kan leva parallellt i ett skuggsamhälle, eller rent av vara människor. Victor är, åtminstone för mig, mer monster än det han skapade. Naturen blev något för oss att kontrollera, men håller åter på att bli något vi behöver frukta. Den kraft som Victor Frankenstein skapade får i vår värld den maka han längtade efter, och de kommer inte dra sig tillbaka till en avskild plats för att leva ifred som Monstret lovade, de kommer att bulta på dörren till vår värld och om vi inte frivilligt släpper in dem kommer de att tvinga sig in. Monstret säger till Victor: ”Jag är din skapelse, och jag kommer till och med vara beskedlig och foglig gentemot min naturliga herre och kung, om du också gör din del som du är skyldig mig. O, Frankenstein, var inte rättvis mot alla andra samtidigt som du trampar endast på mig, som du är skyldig att vara rättvis mot, och till och med ha förbarmande och vara tillgiven gentemot. Kom ihåg att jag är din skapelse. Jag borde vara din Adam, men jag är snarare den fallna ängeln …” Jorden är inte vår skapelse, men i antropocen har vi gjort den till något eget.
 Men Monstret ställer också ett krav till Victor – han kräver att Victor ska lyssna på hans berättelse. På samma sätt som vi också bör lyssna på jorden vi skapat. Se att vi håller på att tappa kontrollen av vår skapelse som vi trodde att vi hade makt över. För det är det som händer i Frankenstein. Monstret inser till slut att han har makt. När Victor har haft sönder varelsen som skulle bli Monstrets fru tar Monstret kontrollen: ”Du är min skapare, men jag är din herre – lyd!”. Vi blir tvungna att ”lyda” eller kanske att bara acceptera. De självreglerande klimatsystemen sätts ur spel och orsakar negativa återkopplingar som kommer att kunna försätta planeten i en skenande temperaturhöjning. Den riskerar att leda oss in i vår egen undergång. Vi har valmöjligheten. Vi kan handla kollektivt för att ändra riktning. Monstret fortsätter: ”Dina dagar kommer att fyllas av fruktan och förtvivlan, och snart kommer den åskvigg att slå ner som ska röva bort din glädje från dig för alltid.” Monstret går från att erkänna sin skapare som sin herre till att ge sig själv herrestatus. Det är en revolt mot skaparen, på samma sätt som vi lämnat den omedvetna rollen som djur och gått in i rollen som en medveten aktör på vår planet.

Jag tror att vi behöver lämna tanken på att kunna kontrollera allt omkring oss. Släppa den föråldrade idén om att människan kan styra vad som händer – på individ- och systemnivå. Släppa taget. Låta världen återförtrollas. Kanske är just återförtrollning ett begrepp för antropocen? (Fotnot 71) Kanske, jag kan lockas av den positionen men också förstå att vi som Prometeus har möjligheter att agera. Vi har också agens i frågan och kan göra det både sämre och bättre. Hur vi än gör blir det inte lätt. Idag står vi med ena foten i det gamla och den andra i det nya. Mitt i ett kliv där vår bakre fot sitter fast som i gyttja i en värld där vi är vana att se oss som herrar över en jord där vi kan göra lite som vi vill. En värld där vi hoppas på värme och sol om sommaren och har snö på vintern även i de södra delarna av landet. Det är svindlande att tänka på att människor som är strax under min ålder aldrig har upplevt ett klimat som under 1900-talet betraktades som normalt. Den främre foten känner på osäker mark där vi kastat sten framför oss och riskerar att trilla när vi sätter ned foten för att vi inte förstår den nya världen. Vi är en varelse mellan två epoker. En gränsvarelse – ett monster – som är kapabel till både att förstöra och att skapa. Att vara den varelsen som har den typ av makt har hitintills visat sig vara för svår uppgift. Men att den värld vi befinner oss i kan göra det möjligt.

Ordfront förlag 2022