DEBATT. Valtaktik är kul. Just nu finns en del intressanta exempel på det. Både medvetna och omedvetna. För Jan Emanuel Johansson – som beskriver sig som ”sosse i intern opposition” och som många känner som dokusåpadeltagare snarare än politiker – är det enkelt att ta ett av sina tio fordon, köa på Centralbron i Stockholm, kämpa mot miljöaktivister och sedan kapitalisera på den efterföljande debatten genom att påstå sig företräda ”vanliga hederliga människor”.

Jag anser att Jan Emanuel är otroligt skicklig på så kallad ”strategic name placement”, trots att många inte vet vem han är. ”Han är väl socialdemokrat?” undrade en aktivist fast han inte har några uppdrag för partiet. ”S står väl för demonstrationsfrihet?” Genom att plantera sitt namn i ett sammanhang som väcker känslor skapar företrädaren politiska marknadsfördelar, odlar intrycket av att vara ”någon värd att tala om”.

Jan Emanuel har tagit stort intryck av politiska dårar som Bert Karlsson och är just nu på ölbarsturné med SD-ledaren Jimmy Åkesson. Jag menar inget taskigt när jag säger så.  Utan syftar, i litterär-arketypisk gestaltning, på de dårar som behövs för samhällets symboliska välbefinnande.

Jag var en av dem – ofta emotsagd av andra valstrateger – som var helt övertygad om att SD-pojkarnas fjanteri med järnrör var en helt avsiktlig strategi. En så kallad ”reversed tactics strategy”, när man medvetet skapar negativa nyheter om sig själv. Tanken är att all publicitet är bra publicitet därför att det öppnar utrymmet kring de tilltänkta debattföremålen, – kanske ett parti alla ondgör sig på – och detta är i sig effektivare än att skicka artiga meddelanden till pressen.

Tanken med ”reversed tactics strategy” är att de positiva följderna i att nämnas i negativa ordalag med råge överväger problemet med folks förfasande. Risken är faktiskt, nu när SD är en del av de politiska finrummen med resten av åttaklövern, att de förlorat sin vardagsappeal som sanningssägare av halvruttna åsikter och därmed trovärdigheten som bråkstakar.

Man ska aldrig underskatta den dramaturgiska fördelen i att inte vara som alla andra. SD kämpar nu på att skilja folk från folk – eftersom det härskande narrativet, som bryter med partiets grundfråga, flyktingfientligheten, kräver att alla partier nu vill ta emot flyktingar från det storkrig som Zelenskyj utkämpar mot den ryska björnen (starka SD-kopplingar till Putins regim gör det extra besvärande). Och rivalen Miljöpartiet kämpar med att uppnå parlamentarisk relevans mitt under en brinnande klimatkris.

Miljöpartiet är ett skolboksexempel på ett, taktiskt sett, primitivt parti som hamnat i ett politiskt baksug där de väntar på omnämnanden istället för att driva opinion. Som i en dålig relation fortsätter de med mer av samma sak i hopp om att någon gång få rätt, och det fungerar inte alls.

Därför blev MP-ledaren Märta Stenevi jätteglad när förslaget om importstopp av rysk gas äntligen refererades av KD-ledaren Ebba Busch i ytterligare en dold taktik: När opinionen svänger i en fråga som ett parti är stark motståndare till, nämligen dyrare fossila bränslen, kan man både vinna och förlora slaget genom att vara för något ens politiska motståndare föreslagit. Taktiska failurewins, på svenska ”nederlagsvinster”, fungerar utmärkt och inbegriper också att KD, L, C med flera inte heller behöver rösta för förslaget, bara säga att de stödjer det.

Allt tyder på att det blir en valrörelse som är som en öppen godisbutik för en valstrateg som jag. I Klimatalliansen utmanar vi alla de sittande partiernas misslyckande i fråga om snabbare och skarpare klimatåtgärder. Vårt taktiska skjortess är att befolkningen är gruvligt trötta på partier och hellre röstar på friska idéer. Flera val på följd har visat att väljarna är beredda att göra stora förflyttningar på den politiska spelplanen.

Måndagen den 4 april kom det obehagliga beskedet från FN:s klimatpanel att vi har tre år på oss att vända klimatutvecklingen, kortare än en svensk mandatperiod, annars är det för sent. På valdagen 11 september vet vi om vi lyckades.