Hela världen pratar om Mahsa Amini. Men hennes namn var Jîna Amînî (ibland stavat Zhina). Den 22-åriga kvinnan dog efter att hon gripits av den ökända moralpolisen i Irans huvudstad. Det har skapat protester, slagord och vilseledande artiklar i bland annat svensk media. ”Iranska kvinnor riskerar sina liv” lyder en Aftonbladetrubrik, I Omni skrivs det om hur ”iranska kvinnor hyllas för sitt mod”, ”Låt Irans kvinnor känna att de har stöd” lyder en debattrubrik i SvD, och sociala medier är tapetserade med budskap om de modiga iranska kvinnorna.

”Jinas låga må ha släckts men den har satt resten av folken i brand”, skriver debattören Rezan Labady och skådespelaren Ala Riani i Dagens ETC. De menar att omvärlden inte kan blunda för att kurderna utgör en egen identitet. Det får mig att fundera på hur osynliga kurderna och hela östra Kurdistan (nordvästra Iran) är och hur detta görs till en genusfråga, sedd ur den etniskt iranska majoritetsbefolkningens lins.

Helt plötsligt var hon iranier. Men vad spelar det för roll, kanske någon tänker nu?

Budskapen om att ”Mahsa Amini väcker hopp hos iranska kvinnor” kommer att fortsätta att kosta kurdiska liv. Och kurdiska liv räknas också. Om vi tittar bort och låter budskap, som inte erkänner kurdernas lidande, så tillåter vi ofullständiga budskap som inte visar hela bilden utan endast delar av den.  

Jîna är verkligen inte den första kurdiska kvinnan som dödats av den iranska regimen, och hon kommer inte att bli den sista. Men det är nog första gången som en hel värld kan relatera till de bortglömda kurdiska kvinnorna i Irans smärta, och den som påminner om att hon var kurd blir snabbt angripen för att splittra och söndra med kurdisk separatism.

”Vi måste gå ihop och ena oss mot regimen, inte dela upp oss”, skriver en följare till mig.

Många har invänt mot att omvärlden ska kunna relatera till kurdiska kvinnors lidande, i deras mening handlar detta om iranska kvinnor och regimens sexism ska framhävas. Regimens rasism däremot, den ska sopas under mattan.

Det här görs i delar av den iranska så kallade människorättsrörelsen, från den demokratiska rörelsen till shahens nostalgiska anhängare som drömmer om fornstora dar.

Det finns utan tvekan starka krafter som drivs av ett nationalistiskt iranskt defaultläge som mer än gärna använder kurder som politisk rekvisita. Men det är viktigt att betona att många humanister inte ens inser att de begår ett misstag och raderar hennes kurdiska identitet när de pratar om den iranska Mahsa.

Det går inte att sörja delar av någons identitet. Jînas hela identitet måste sörjas.

Det går inte att körsbärsplocka diskrimineringsgrunder när genus, social tillhörighet, historia och politik tydligt interagerar med varandra. Hon var kvinna och kurd, det går inte ens att föreställa sig hur det är att vara kvinna och samtidigt etniskt förtryckt etnisk i det folkrättsvidriga Iran.

Om vi ska bli förbannade över hennes död så måste vi erkänna samtliga orsaker som ledde till att hon dödades av den vidriga moralpolisen. Säg hennes namn!