DEBATT Föreställ dig att du är hungrig, det var länge sedan du åt. Du kommer fram till ett dukat bord med alla dina favoriträtter. Du går fram till bordet, men hinner inte mer än lyfta en tallrik när en helt tät låda omsluter dig. Det blir svart, du förstår att du är fångad, inlåst och du vet inte varför, av vem, hur eller ens om du kan komma ut. Vad känner du? Förmodligen rädsla, panik, stress och ångest.

Att även djur har upplevelseförmåga, precis som vi människor har forskning fastslagit. De är individer med behov och intressen, de kan känna välbefinnande, smärta, rädsla, stress, hunger och törst, precis som oss. Ändå är det fullt tillåtet att fånga lokatter med fälla under årets licensjakt i Jämtlands, Västerbottens och Västernorrlands län. Detta är inte heller något nytt fenomen utan det har pågått under årtionden i vårt land, trots att man i alla fall över 25 år har vetat att detta påverkar lokatterna negativt.

Bland annat har Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) gjort en större sammanställning på lokatter och fällfångst som påvisat att tandskador, kloskador och träflis i magar och tarmar förekommer regelbundet på fällfångade lodjur.

Tandskador uppstår när en lokatt försöker bita sig ur en fälla där det blivit instängt. Kloskador uppstår när en fällfångad lokatt försöker klösa sig ur en fälla. Trädflis i mage och tarmar klassas konstigt nog inte som en skada i sig, utan betraktas som en indikation på att djuret har försökt gnaga sig ut ur fällan.

Lokatter som fångas i fälla uppvisar alltså dokumenterade skador som de uppenbarligen ådragit sig under vistelsen i fällan. Insidan av kontrollerade fällor bär även på tydliga spår efter klor och tänder i fällans väggar och där finns också ofta blodstänk och utstrukna blodfläckar. Skador på tänder hos lokatterna ger upphov till orofacial smärta (ansiktssmärta). Hos människor rankas detta som en av de mest intensiva smärtupplevelserna.

Det är i dag oklart hur allvarliga skadorna egentligen är av de fällfångade lokatterna eftersom SVA:s sammanställningar inte graderar skadorna. Det är också oklart hur mycket djuren stressas i fällorna och vad det största stressmomentet är – när luckorna slår igen, hur länge djuret får sitta, eller när vittjningen av fällan ska ske och människor närmar sig. Men att fångstredskap skadar de infångade djuren psykiskt, det vet vi. Djur som fångats i fångstredskap upplever stor stress och drabbas ofta av panik oavsett fångstanordningens konstruktion och utseende. En stor del av de fångade djuren far mycket illa även om det inte syns som fysiska skador. Även ett djur som ligger och trycker, det vill säga inte agerar i panik, kan vara mycket stressat.

Alla som någon gång försökt stoppa in en rädd, motvillig och ångestfull tamkatt i en transportbur kan lätt föreställa sig hur deras ”vilda kusiner” lokatterna känner och beter sig när de fångas i en fälla.

Jakt där djuret fångas levande i fångstredskap, till exempel fällor, innebär alltså stort psykologiskt och ofta fysiskt lidande för djuret innan det dödas, vilket inte är förenligt med 27 § jaktlagen (1987:259) som föreskriver: ”Jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande”. Hur kan då jakt med fällor då få fortgå i ett land som ofta utger sig vara ett av världens bästa ur ett djurrättsligt perspektiv?

Men låt oss återgå till inledningen, där du skulle föreställa dig känslan av att ha blivit fångad i en fälla utan att förstå varför. Som människa är det nog en långsökt tanke, och något vi bara får uppleva via någon hemsk skräckfilm på tv eller bio som vi själva kan välja att se på, och även avsluta när vi vill. För lokatterna som aldrig själva kan göra ett helt medvetet val när de kliver in i fällan avslutas det alltid med ett eller ibland flera skott som följs av den ofrånkomliga döden.