Vanvettet i Ukraina pågår ännu när detta skrivs. Andra vanvett pågår lite varstans. Det vanvett som skiljer Vladimir Putins krig från andra vanvett är att knappen för att utlösa ett kärnvapenkrig ligger i händerna på en pressad despot, en äldre pressad despot vars tid är på väg att rinna ut. En förorättad desperat despot, i slutet av sin karriär, med tillgång till kärnvapen. Vad gör en sådan när han inser att han går mot sin egen undergång på grund av det krig han startat …

Det är knappast någon tvekan om att Vladimir Putin är en despot. Allt mer pressad av världspolitiken, allt mer utfryst och med en inrikes befolkning som steg för steg kommer att se att de blivit bedragna.

Förlorare med kalla ögon. Vad gör en sådan när slutet närmar sig? Om han inte hittar en smygväg ut, om inte alla förstår att alternativet till smygväg kan vara undergång för miljoner människor.

Desperata beslut om hämnd mot den värld som avskyr honom kan komma att styra hans sista beslut. Kärnvapen. Varför dö ensam när hela världen kan dö. Makt med kalla ögon. Kan det vara så?

Då står hoppet – så absurt! – till den ryska militära ledningen, som förhoppningsvis inser att deras president inte är tillräknelig. Hoppet är att de inte kommer att verkställa det där som brukar kallas för ”knapptryckningen”.

Det berättas att den amerikanska militärledningen var beredd att stoppa vettlösa beslut av Trump – om det är sant vet jag inte, men i vart fall kändes det hoppfullt att någon stod mellan honom och knappen.
Det bästa vore onekligen om Vladimir Putin togs om hand av… tja, den ryska säkerhetstjänsten, den ryska militärledningen, den … Någon eller några med ögon som åtminstone inte är kalla. Som har foton på barnbarnen på skrivbordet.

Det ryska folket är som vi andra, vill leva sina liv i fred. Vardagsliv. Med barn, vänner. Med skratt, förälskelser, gråt och drömmar.

Hur tänker beslutsfattare i andra länder? Att de tänker på det jag skriver ovan tror jag är självklart. Några av dem inser säkert att hetsiga politiker som vill göra det enda rimliga – isolera och straffa despoten – kan vara utlösande faktor för den desperate som inser att allt rinner ifrån honom. Politiker som å andra sidan tövar inför beslut kan snarare ge despoten känsla av oövervinnerlighet.

Det rimliga kan leda till det orimliga. Det finns kanske inget rimligt som inte leder till orimligheter. Är slutsatsen att despoten måste tas bort av sin egen omgivning?

Är det rent av det enda orimliga som inte med automatik leder till det slutgiltigt orimliga? Det där som gör alla andra frågor meningslösa.

Det finns skäl för alla att tänka långa tankar fort. Att vädja till de där som är rädda i salen där despoten härskar, att de ska se varandra och förstå att det är deras plikt att avlägsna despoten. Foton av barnbarn. Inom ram på de uniformerades skrivbord. Väger kärleken till barnbarnen mer än rädslan för despoten? Är det den frågan som avgör allas vår framtid?