Vid krigsutbrottet var ett svenskt Natomedlemskap inte alls aktuellt, försäkrade försvarsminister Peter Hultqvist (S). Sedan öppnade Finland för ett medlemskap och den svenska regeringen svängde snabbt.

– Jag ser ingen poäng i att dra ut på processen, kommenterade statsminister Magdalena Andersson (S), i samband med att Finlands statsminister Sanna Marin besökte Sverige och sade att hon tycker ”det vore bra om vi gjorde samma val i framtiden”.

Det går undan, alltså. Men finns det – tvärt emot vad statsministern sagt – poänger med att dra ut på processen?

Bör få ta tid

Enligt statsvetarprofessor Tommy Möller bör frågor av den här magnituden föregås av debatter och utredning.

– Demokratin ska helt enkelt få ta tid. Men många viktiga beslut har fattats under stor tidspress, under någon sorts reaktiv beslutsprocess. Ibland måste den politiska beslutsprocessen gå väldigt snabbt, och det här är väl någon slags variant av det. Nu gör man bedömningen, av allt att döma, att det är väldigt bråttom så som läget är och då hinns debatten inte med, säger han och tillägger:

– Det kan man tycka är problematiskt. Men då finns också möjlighet för väljarna att i efterhand uttrycka sitt missnöje, man kan välja att lägga sin röst på någon annan.

Men frågan är vilket utrymme för missnöje i efterhand ett Natomedlemskap lämnar. Kan Sverige enkelt lämna Nato, om vi skulle ångra oss?

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, tror inte det.

– Jag ska inte säga att det är ett oåterkalleligt beslut men det är svårare att lämna Nato än att gå med senare, om det skulle visa sig att opinionsläget håller i sig även efter en ordentlig utredning, debatt och exempelvis en folkomröstning.

Tuffa tag

Linus Hagström har i sitt arbete forskat om hur svensk Natodebatt sett ut under åren 2014–2018.

– Det är ett problem när det går fort, samtidigt som en position i debatten väldigt mycket tar sig ett tolkningsföreträde.

Efter ryska storinvasionen verkar dock den svenska opinionen ha svängt.
Enligt en färsk Novus-mätning som SVT Nyheter beställt vill 51 procent av de tillfrågade att Sverige går med i NATO. En Sifo-undersökning som TV4 Nyheterna lät genomföra i mars visade att 59 procent var för – om Finland också går med.

Enligt Tommy Möller är det en indikator som regeringen kan utnyttja. Om man bestämmer sig för att Sverige ska söka medlemskap, behöver man heller inte oroa sig för så värst högljudda protester.

– Det hade varit annorlunda om opinionen blivit mer negativ. Då hade det på ett allvarligt sätt försvårat för regeringen att landa i ett sådant beslut.

Dagslända?

Linus Hagström ställer sig dock frågan hur beständig åsikten är hos svenska folket.

– Opinionen har svängt väldigt snabbt, och om man vill man att det ska finnas en folklig legitimitet i ett beslut att gå med i Nato skulle man behöva veta att det inte är en dagslända. Det vill säga att folk fortsätter att tycka såhär även om ett år, säger han och menar att Nato troligen inte stänger dörren om Sverige istället vill gå med om ett år.

Han understryker att det i Natofrågan ligger ett mått av inneboende osäkerhet. Helt enkelt eftersom säkerhetspolitik i mångt och mycket bygger på kvalificerade gissningar baserade på teoretisk kunskap.

– Därför var det också svårt att veta om Ukraina skulle attackeras av Ryssland, till och med ett par dagar innan det hände var experter oense, säger Linus Hagström och fortsätter:

– Att ett sådant här beslut går snabbt gör att man riskerar att reducera en del av den här osäkerheten och komplexiteten. Man riskerar att inta positioner som är till synes mer säkra än vad de kanske egentligen är. Det tror jag gäller oavsett om man är för eller emot ett Natomedlemskap.

Folkomröstning

I veckan krävde Vänsterpartiet, som är emot medlemskap, att en folkomröstning hålls om huruvida Sverige ska gå med eller inte, med motiveringen att frågan väger tungt och ”måste ske med mycket bred förankring”.

Men en folkomröstning vore problematisk, menar Tommy Möller.

– Folkomröstningar har en inbyggd mekanism att alstra konflikter som vanliga valkampanjer inte har.

Folkomröstningen 2003 i EMU-frågan, om Sverige skulle ersätta kronan med euro, är ett exempel.

– Det blev väldigt mycket konflikter mellan olika grupper – geografiskt, åldersmässigt, könsmässigt och klassmässigt. Jag är ganska övertygad om att vi kommer se betydligt färre folkomröstningar i framtiden, av just det skälet, inte minst eftersom vi har ett ganska polariserat debattklimat överhuvudtaget, säger Tommy Möller.