Del 5 Förnekelse

Vi lever i en värld där de superrika har tillgång till kommersiella rymdfärder. Där teknikoptimister opererar in chip i handen istället för att ha passerkort. Mänsklighetens skarpaste hjärnor jobbar med att styra vår konsumtion och vår uppmärksamhet till digitala plattformar. Programmerar algoritmer som styr stora delar av internet för att vi ska konsumera rätt saker. All forskning och information finns tillgänglig, men ändå sprider sig kortsynthet, konspirationsteorier och rykten utan grund som löpeldar. Det finns övervakning av allt vi gör digitalt som får George Orwells klassiker 1984 att framstå som en gullig saga och som skulle gjort såväl KGB som Gestapo gröna av avund. Bortsett från flygande bilar så finns det mesta av hur vi tidigare sett på framtiden idag tillgängligt – för vissa. Men det känns inte som om jag lever i en av de dystopiska framtidsfilmerna jag såg under tonåren på 1990-talet. Det ligger kanske i dystopins natur att den döljs när den är verklig. Att den alltid ligger i framtiden. Samtidigt lever en inte oansenlig del av världen på samma sätt som de gjort i generationer. Visst finns tv och mobiltelefoni nästan överallt, men många risbönder lever på samma sätt som deras föräldrar och förföräldrar, även om strukturerna förändras i allt snabbare takt. De som tvingats bort från den gamla marken lever i enorma kåkstäder i de allt större städerna. För många är det svårt att röra sig över nationsgränserna (även om det skulle finnas ekonomiska möjligheter), medan andra kan besöka nästan alla platser på planeten. Slaveriet är avskaffat på pappret men finns i praktiken kvar och är en viktig del i den globala ekonomin och i att vi kan handla billig teknik.

Det är också svårt att faktiskt greppa hur snabbt utvecklingen har gått de senaste decennierna. Hur uppskruvat tempot är. Det är lätt att ha en bild av att allting tuffar på i en jämn takt. Att utvecklingskurvan är uppåtgående men jämn. Men så är det inte. Kina använde mer cement 2011–2013 än vad USA använde under hela 1900-talet. (Fotnot 11)

Vi konsumerar i dag på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Och den digitala tekniken, som ses som något positivt för klimatet eftersom den ska få oss att sluta köpa fysiska skivor, eller slippa resa, har blivit en av de allra största orsakerna till utsläpp. I dag beräknas att ungefär tio procent av den totala elförbrukningen kommer från internet. Det är mellan två och fyra procent av världens koldioxidutsläpp. Vi har all anledning att tro att siffrorna kommer att öka snabbt de kommande åren. Om ökningstakten fortsätter som den gjort det senaste decenniet (utan att några energieffektiviserande åtgärder görs) kommer enbart internet om runt tio år att konsumera mer än hela världens nuvarande elproduktion. Särskilt stora källor till utsläpp är 5G-nätet, streamad video och alla de videomöten som under coronapandemin ersatte fysiska möten. Den digitala tekniken som av många ses som något som ska rädda klimatet är idag alltså en av de stora källorna till utsläpp.

Om alla levde som i Sverige skulle det krävas drygt fyra jordklot för att få resurserna att räcka till. Det är enkelt att konstatera att alla inte kan få det som vi. Ändliga naturresurser skulle snart ta slut. Koldioxidutsläppen skulle snabbt slunga oss ut i en okontrollerbar temperaturhöjning. Men om svensk arbetsrätt, löner och svenska miljökrav skulle efterföljas globalt skulle det innebära högre priser för oss och leda till att få i Sverige skulle kunna ha samma levnadsstandard som idag. Sverige är ett av de mest gynnade länderna av klimatförändringarna. Har du fötts till medborgare här har du verkligen dragit en vinstlott. Men vår livsstil och levnadsstandard upplevs sällan som orättvis.

Ökad effektivitet leder till ökad användning vilket förtar vinsterna av effektiviseringen. Begreppet kallas för Jevons paradox efter att William Stanley Jevons 1865 uppmärksammade hur teknologiska förbättringar som ökade effektiviteten vid kolanvändning ledde till ökad konsumtion av kol. Men jag tycker också att det märks i vardagslivet. När pandemin kom och digitala möten ersatte fysiska tänkte jag att vi skulle få mer tid över till annat eftersom resorna mellan möten försvann. Istället blev mötena fler för att det är så lätt att boka in en timme här och där och gå från ett teamsmöte till ett zoommöte utan någon vettig paus mellan mötena. Att vi fått snabbare datorer har inte gjort att vi tillbringar mindre tid vid datorerna, tvärtom sitter vi mer framför skärmarna. Och i fråga om datorer äts de allt snabbare processorerna upp av mer krävande programvara och operativsystem: What Intel giveth, Microsoft taketh away. Mer teknisk utveckling som ska bidra till ökad effektivitet (och minskning av användandet) leder till att resursen i fråga används mer. Det här är en av anledningarna till att vi inte kan lita på att mer teknik ska lösa problemen. Utan regleringar och lagar leder ökad effektivisering inte till minskad resursåtgång.

Den globala ekonomin behöver växa för att inte krascha. En vanlig siffra som nämns är tre procent om året. Om den globala ekonomin växer i ungefär den takten kommer vi att konsumera lika mycket energi och material de kommande 30 åren som vi kumulativt har gjort de senaste 10 000 åren. Frågorna vi måste ställa oss inför detta faktum är: Är det önskvärt? Och om det är önskvärt – är det fysiskt möjligt på en planet med ändliga resurser? Jag tror inte det.

De här frågorna ställer vi oss sällan. Någon enstaka debattartikel av någon forskare eller radikal miljödebattör kan lyfta frågorna om det ohållbara men vi vill ogärna störas i vardagens lunk. Det är en del av förnekelsen som finns både hos oss själva och i vår kultur. Men vad gör egentligen klimat- och resursbristfrågan till något vi har så svårt att hantera?

Ett superkomplext problem i upplysningens skugga

Klimatkrisen är vad som kallas ett superkomplext problem. (Fotnot 12).  Ett sådant problem är knepigt att definiera och möta eftersom olika problem går in i varandra. Det är svårt att hitta en effektiv lösning eftersom det dessutom omfattar många områden som politik, juridik, naturvetenskap och psykologi. Vi kan inte heller se på historiska exempel. Det talas mer om förbättringar än om riktiga lösningar. Vidare finns det också en tidsaspekt. Problemet måste lösas snabbt men det saknas centrala auktoriteter som kan få fram förändring. Det innebär att det är väldigt svårt att veta hur eller vad vi ska börja med. (Fotnot 13) Men vi vet att det måste gå snabbt.

Klimatkrisen är ett problem som gör att vi måste förändra hur vårt samhälle är uppbyggt. Det får mig att tänka på Frankensteins undertitel den moderne Prometeus. Prometeus gav elden till människorna och blev straffad av gudarna. Den moderna människans eldning av kol och olja har på många sätt gjort oss själva till gudar och vårt straff är att vi förstör våra egna förutsättningar till liv. Elden och vetenskapen som skänkt människan så mycket gott kan också ses som fröet till vår potentiella kollektiva undergång. Det vackra som Prometeus stal åt oss har en baksida.

Det superkomplexa problemet har inte bara en lösning. Det är inte som när vi slutade använda freoner för att få bukt med hålet i ozonlagret på 1980-talet. Att bara fortsätta som vi gör nu men sluta med fossila bränslen och istället använda förnybar energi är inte heller en hållbar lösning – frågan är om det ens är teoretiskt möjligt om vi ska behålla rådande system där tillväxt (och energiförbrukning) är ett måste. Vi får en mängd nya miljöproblem på halsen av de ”förnybara” nya teknikerna.

Mängder av forskare och internationella miljöorgan har påpekat att 2020-talet blir det viktigaste i mänsklighetens historia. FN:s generalsekreterare sa i ett tal den 19:e april 2021 att vi står vid ”randen till avgrunden”. Men detsamma sas om 2010-talet. Det är möjligt att det var 1990-talet som var det viktigaste, men att vi sumpade den chansen. Då fanns faktiskt möjlighet att hindra större uppvärmning, skövling av naturområden och artdöd. Men vi vill inte tro att vi förlorat möjligheten till förändring. Vi vill lösa problemen snarare än att vara hänvisade till att bara hantera konsekvenserna.

Men varför händer inte mer? Varför skriker vi inte rakt ut? Vad är det som hindrar oss? Svaret finns dels i vår biologi, dels i vår kultur. Uppdelningen är vanlig i dagens samhälle, men det går inte att skilja biologin från kulturen eftersom den ena aldrig existerar utan den andra. Biologin är ett ideologiskt minfält och är ofta byggd kring föreställningar om hur vi är snarare än på vad vi vet. Vi tar den för given som om synen på kroppen och det ”naturliga” inte var skapade i en viss tid. Och hur det än ligger till med biologin är den svår att ändra. Kulturen kan vi däremot förändra. Vi behöver förstå våra drivkrafter och vilka mekanismer som hindrar oss från att agera om vi ska kunna ändra riktning på skutan vi sitter i.

En av de viktigaste idéerna i den moderna västerländska kulturen är tanken på ständig förbättring. Den kallas framstegstanken och växte fram samtidigt som kapitalismen. (Fotnot 14) När tanken uppstod var den ett brott med den judisk-kristna traditionen där idén om förbjuden kunskap fanns närvarande. Nyfikenheten var något farligt som riskerade att störa den allmänna ordningen enligt kyrkofäder som Augustinus och Thomas av Aquino. (Fotnot 15) Brottet med detta kom först som frön under 1500-talet för att sedan blomma ut under upplysningen. Upplysningens främste filosof Immanuel Kant kallade det för Sapere aude – våga veta. Han menade att upplysningen var ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” och att vi skulle låta förståndet vägleda våra handlingar. Den tanken har sedan dess genomsyrat den västerländska kulturen och marinerat det globala samhället. Efter andra världskrigets industriella folkmord och atombombernas intåg har frågan om all kunskap är god blivit starkare. I slutet av sitt liv såg Victor Frankenstein att kunskapen och upplysningen inte var vägen till lyckoriket. Han säger till Walton: ”Ni söker kunskap och vishet, som en gång jag gjorde, och jag hoppas innerligt att uppfyllandet av era önskningar inte kommer att bli till en orm som biter er, som det varit för mig.” Jag tror att det är viktigt att se upplysningens framstegstanke som en idé skapad i en viss tid för ett visst syfte. Men att den idag spelat ut sin roll som överideologi. När de här tankarna trädde fram fanns inte möjligheten för en person eller för en liten grupp att förstöra livsbetingelserna för större delen av livet på jorden. Insatserna var mindre. Det var långt till väggarna i det planetära systemet. Men i och med att vi lärt oss mer har insatserna också ökat. I den senkapitalistiska världens sökande efter kunskap är det inte främst nyfikenheten som är drivkraften utan om det finns en marknad för det. Det är inte viljan till kunskap som driver utvecklingen, det är om det går att tjäna pengar på den.

1900-talets stora ideologier – kommunism, konservatism, liberalism och fascism – har kommit ur tanken på att naturen är något förutsägbart. Men dessa idéer börjar te sig allt mer föråldrade. Boken om Frankenstein skrevs när världen var mekanisk och vetenskapen var framtiden. I slutet av 1500-talet sågs universum som något levande, men i och med upplysningen och senare industrialiseringen under 1700-talet förändrades synsättet och det mekaniska synsättet blev dominerande. Människan och naturen fungerade som maskiner enligt den tidens framstående filosofer som René Descartes. Själen skiljde emellertid människorna från djuren, och eftersom djur saknade själ kunde Descartes, och andra läkare och forskare under samma tid, dissekera levande djur för att förstå hur de fungerade. Det var inte konstigare än att skruva av hjulet av en cykel idag. Slutstroferna från Percy Shelleys drama Den befriade Prometeus från 1820 illustrerar synen på människan i upplysningens tid:

Masken har fallit, människan står kvar
fri, jämlik, oinskränkt, på egna fötter, 
ej skild av klass och folkstam och nation
löst från all skräck och kult och rang, en
konung över sig själv, rättfärdig, ädel, vis …

Upplysningens ideal om en värld där allt kan förklaras och ovisshet är något tillfälligt som kan och bör lösas lever kvar i vår tid. Det moderna projektet är ett arv av upplysningen och den franska revolutionen. I dess anda ska förnuftet råda över känslorna och strävan är alltid framåt mot ett frihetens och jämlikhetens rike. Despoti och vidskeplighet skulle utplånas i det moderna projektets linjära resa mot fulländning. Vi har aldrig framtidens facit på handen, men jag känner mig inte helt trygg med att det är den resan världen befinner sig på.

Ordfront förlag 2022