Jag tänkte önska alla läsare ett gott nytt år, men så kom jag alldeles av mig. För det första vet jag ju inte om någon läser det här och för det andra har jag önskat ”gott nytt” varenda nyårshelg sedan Harald Blåtands dagar och inte fan har det hjälpt. Den där nyårshälsningen känns mest som en cynism nu för tiden.

Å andra sidan kan man ju alltid glädjas åt att 2021 är över nu – året som kommer att gå till världshistorien som ett enda stort majestätiskt ”Va?”. 
Många gånger kändes det som det enda vettiga man kunde göra var att vara extra snäll mot katten.

Ja, herre jisses vilket skitår vi lämnat bakom oss. Knappt hade det börjat, innan det höll på att sluta. Vi var förskonade från mycket i Sverige, mest tack vare att ingen berättade för oss om hur illa det var ställt ute i världen. Den 6 januari var exempelvis betydligt värre än vi trodde – men det slapp vi läsa om i svenska media. Vad vi också svävat i okunskap om är att Republikanerna ägnat varje dag sedan den 6 januari åt att avskaffa demokratin och de folkvalda är för veliga för att göra någonting åt det.

2021 var året då artiklar om klimatkrisen sorterades under avdelningen ”utrikesnyheter”.  Rapporteringen från Cop26 var så bristfällig att svenska politiker bestämde sig för att sänka koldioxidskatten och trotsa precis allt som världens länder nyss hade kommit överens om. Till och med Boris Johnson framstår som miljöaktivist vid sidan av svensk borgerlighet. Men det slipper vi förstås läsa om i svenska tidningar.

2021 var året då vi skulle bli färdigvaccinerade och boostade, men då många som har förtur på grund av riskfaktorer ännu inte har fått den tredje dosen – den fick i stället de friska, de med armbågar.

Okej, år 536 efter Kristus var inte så värst livat det heller. För att inte tala om 1347. Men därifrån har jag inga minnen. Däremot minns jag att 1968 var ett konstigt år. Mina föräldrar ringde hem från Paris den våren och pratade någonting om att revolutionen var här. Morsan lät riktigt entusiastisk. Det gick över när sovjetiska stridsvagnar rullade in i Prag den hösten. Då levde vi i Västberlin och krigshotet var faktiskt påträngande. Sånt glömmer man inte.

När jag tänker på saken finns det numer inte ett endaste normalt år. Eller tänker jag fel nu, det kanske ska vara så här?

1986, för att ta ett exempel, började riktigt hemskt. Först Challengerkatastrofen, sedan Palmemordet och som pricken över i löpte den mänskliga faktorn fullkomligt amok i Tjernobyl. Året var en mardröm ända fram till den där septembermorgonen när vi fick vårt första barn och vi äntligen fick annat än Hans Holmér och PKK att tänka på.

Hur som helst: Om du läser det här så har du överlevt 2021, och det är ingen liten sak. Men för att överleva 2022 gäller bara en sak – lev som om ditt liv hängde på det. Och glöm för guds skull inte bort att klappa katten.