I fjol krävdes inte sällan en stund i kö för att få bord på À la Lo, något jag trots pandemisk träning har svårt för. Denna tidiga fredagseftermiddag är det tomt utanför men fullsatt inuti den lilla lokalen på Birger Jarlsgatan. Från fönstret droppar kondens. Här låg tidigare en Kinakrog som friterade massor trots att ventilationen inte tillåter det, berättar personalen med ett leende. 
Hur var det nu med trånga lokaler och dålig ventilation? Ett litet bord blir ledigt. Med tre sprutor i armen och en tilltagande hunger glömmer vi allt Anders Tegnell lärt oss och slår oss ner.

Vid bordet intill redogör en ung kvinna med basker och en liten hund för sitt kommande inlägg på Instagram. Svartvitt mosaikgolv, hängande klotformade lampor och enkla trästolar ger känslan av fransk bistro. Men de fransoser som häromåret i lagtext förbjöd sojakorv från att kallas korv hade väl satt sin café au lait i halsen om de insåg att menyn ovanför disken använder begrepp som crème fraîche och ”ostig” utan att beskriva produkter tillverkade av juversekret*.

À la Lo skyltar nämligen inte med att allt som serveras är växtbaserat, även om det kan anas. Vi delar en croque mon dieu – en variant på klassiska ost- och skinkmackan croque monsieur. I Los version: ett välgräddat surdegsbröd med ost och skivad tofu inuti. Här gäller det att älska dijon, som är huvudingrediens snarare än smaksättning. Osten hade kunnat smälta bättre, men på det hela taget är det en lyckad anrättning.

Ovärdig papplåda

Den andra lunchrätten som finns att tillgå är fattouche, en libanesisk sallad med pärlcouscous, tomater, granatäppelkärnor och rostade mandlar, med friterat pitabröd till. Den anländer i en pappbytta med dressingen i en plastburk, vilket känns ovärdigt för en sittande kafégäst. Falafeln som ligger ovanpå smakar uppvärmd snarare än nyfriterad, och trots fräscha grönsaker, tahinidressing och citron känns salladen en aning torr. Den hade behövt lite mer kärlek – om man med kärlek menar en schysst olivolja.

Att döma av den strida ström som köper med sig fika från À la Lo under vårt besök är det dock inte maten du kommer hit för, utan croissanterna. Mitt sällskap som bott i Nice försöker övertyga mig om att croissanter är gott men svenskar bakar dem fel. Los variant är gigantisk och har överraskande nog bra smörsmak. Den får väl godkänt av frankofilen, trots ett innanmäte närmre besläktat med bulldeg än det ”frasiga moln” som fransoserna tydligen ror ihop.

Vi testar även en brownie med pekannötter, som är perfekt kladdig och chokladmättad, med vispgrädde som gör sitt jobb utan irriterande bismaker, vilket är ett gott betyg för en svår produkt att veganisera.

Kaffefaktorn

Bland det viktigaste kvarstår: Hur smakar kaffet? En faktor som kan vara avgörande för om det blir fler besök. I Vasastan är konkurrensen stenhård, men vi kan andas ut. À la Lo importerar kaffe från rosteriet Belleville Brûlerie i Paris, och det är alldeles utmärkt. Vi testar även en rödbetslatte, som det näringsriktiga namnet till trots smakar fint – tänk en sötkryddig chai, men rosa som sockervadd.

På bordet bakom vårt ersätts ensamjobbare och lugna par av ett gäng gymnasister, som högljutt planerar en flygresa. Själva planerar vi att någon helgmorgon vakna i tid för att kunna få bord på À la Los brunch. Om det så ska krävas en stund i kö.

*EU-förordningen 1308/2013 definierar mjölk: ”Med mjölk avses uteslutande det normala juversekret som erhålls vid en eller flera mjölkningar, utan någon tillsats och utan att något avlägsnats från detta.”