För att jordens genomsnittstemperatur inte ska öka mer än 1,5 grader skulle utsläppen behöva minska med 45 procent till 2030, jämfört med 2010 års nivå. Men inga steg i den riktningen togs under klimattoppmötet i Sharm el-Sheikh. Det behövs en seriös global diskussion och strategier för hur länder ska ställa om, skriver Johan Hall.
DEBATT. Har FN:s klimattoppmöten tillräckligt högt tempo i frågan om minskade utsläpp? När det rapporterats om framgångar från det nyss avslutade klimattoppmötet (Cop27) i Sharm el-Sheikh har det huvudsakligen handlat om inrättandet av en fond för att ersätta skador och förluster till följd av redan pågående klimatförändringar. Inget tvivel om att det är en viktig fråga, men vad hände med grundproblemet? Hur minskar vi utsläppen till nivåer som förhindrar fortsatta försämringar av våra livsvillkor?
De som undertecknat Parisavtalet har enats om att hålla den globala temperaturstegringen så långt under 2 grader som möjligt med ambitionen att den inte ska överstiga 1,5 grader. Metoden för detta är att varje land återkommande ska redovisa vad de avser att göra för att minska sina utsläpp, så kallade NDC (nationally determined contributions, nationellt beslutade bidrag). På så sätt ska länderna kunna se vad som återstår att göra, sätta press på varandra och successivt återkomma med förnyade och mer långtgående förslag tills målet är uppnått.
Inför förra årets Cop-möte i Glasgow skulle länderna ha lämnat in nya eller uppdaterade åtaganden för sina utsläppsminskningar. För att ligga i linje med 1,5-gradersmålet skulle utsläppen behöva minska med 45 procent till 2030 jämfört med 2010. De NDC:er som presenterades visade att utsläppen istället skulle öka med 13 procent för samma tidsperiod.
Enligt Parisavtalet ska NDC:erna uppdateras vart femte år men Glasgow-mötet beslutade att återkomma med uppdateringar redan till året därpå. Att det i år skulle krävas mycket större åtaganden än vi hittills sett betonades av FN:s miljöchef Inger Andersen:
– Med nuvarande klimatplaner är vi på väg mot en global uppvärmning på 2,4 grader. Vi måste höja ambitionerna, det här måste bli ett Cop som leder till implementering, sa hon till TT i Sharm el-Sheikh.
Till årets möte hade EU skärpt sina åtaganden från en minskning på 55 procent till 57 procent, men den samlade insatsen var långt ifrån tillräcklig. Cop-mötet i Sharm el-Sheihk resulterade i fortsatt ohållbara utsläpp. Nu kommer det att öka med 10 procent till 2030.
Cop-mötena uppvisar också en fortsatt obegriplig hållning vad gäller inställningen till fossila bränslen. Förra årets möte i Glasgow resulterade i en försvagad skrivning av fossila bränslen. I stället för ”fasa ut” kol kom det att stå ”fasa ner”. Till saken hör att mötet inte ens nämnde fossil olja och kol i detta sammanhang. Cop-ordföranden Alok Sharma var uppenbart skärrad och bad om ursäkt för hur förhandlingarna gått till i slutskedet. Likväl menade han att 1,5-gradersmålet var fortsatt vid liv men ha sa också att dess puls är svag.
Inför årets Cop-möte drev Indien på för en formulering om att fasa ner alla fossila bränslen. EU, Storbritannien och USA:s klimatsändebud John Kerry uttryckte stöd för en sådan skrivning men kravet finns inte med i slutdokumentet.
Att länderna uttrycker sitt stöd för 1,5-gradersmålet samtidigt som de inte lämnar tillräckliga NDC:er och dessutom har alltför vaga skrivningar om fossila bränslen sår tvivel om trovärdigheten över ländernas ambitioner att nå 1,5 graders målet.
Nu måste fokus sättas på grundproblemet för klimatförändringarna: att världens länder släpper ut alldeles för mycket växthusgaser.
Vi behöver en seriös global diskussion om vilka utsläpp vi förväntar oss av de olika länderna och vi behöver också strategier för hur länder ska ställa om till en klimatneutral ekonomisk och social utveckling. Cop måste fortsättningsvis hitta former för hur de ska hantera och prioritera frågan om utsläppsminskningar.
