Ukraina är inget land utan en del av Ryssland, menar Vladimir Putin, och hänvisar till Polsk-litauiska fredsfördraget 1686. Men kriget har inte fått ukrainarna att känna gemenskap med Ryssland. Få saker, skriver Kaj Landberg på Under ytan, skapar en starkare känsla av att vara en nation än att invaderas av en fiende. Putin kommer säkert att förändra Ukrainas framtid, men inte som han hade tänkt sig.
I samband med Rysslands invasion av Ukraina höll president Vladimir Putin den 21 februari 2022 ett tal för att motivera det han någon dag senare skulle kalla den ”speciella operationen”. Utöver att nämna de närstående händelserna och den enligt honom akuta situationen i landets östra delar gjorde han en betydligt längre tillbakablick.
Lenins fel, sa Putin
Ukrainarna är, sa Putin, våra vänner. Ukraina är inte bara ett grannland utan en integrerad del av Rysslands historia och kultur. Orsaken till den beklagliga situationen, menade Putin vidare, stod att finna i händelserna under den ryska revolutionen 1917. Det hela var i själva verket Lenins fel. Det var nämligen Lenin och hans bolsjeviker som skapade den ukrainska republiken och dess nuvarande gränser och det var han som införde den i Putins ögon olyckliga och orättfärdiga klausulen om att denna republik hade rätt att utträda ur den ryska gemenskapen, något som också blev verklighet i samband med Sovjetunionens kollaps 1991.
I det långa talet upprepade Vladimir Putin flera av de ståndpunkter han tidigare uttryckt i en essä från sommaren 2021. Han går till storms mot den historieförfalskning som han menar att de styrande i Kiev gjort sig skyldiga till samtidigt som han redovisar de båda ländernas gemensamma utveckling från statsgrundaren Ruriks dagar på 800-talet och fram tills i dag. En utveckling där den gemensamma kulturen, den ortodoxt kristna tron och språket utgör hans främsta bevismaterial för att de två länderna hör samman. Invasionen av Ukraina blir i Putins ögon ett naturligt återförenande av ett och samma folk, ett återställande av en historisk oförrätt och en parallell till fredsfördraget med Polsk-litauiska samväldet år 1686, då Kiev återförenades med Tsarryssland.
Men här går åsikterna isär. Från ukrainskt håll hävdas ofta att fördraget 1686 inte alls var något återförenande eftersom Ukraina aldrig varit en del av Ryssland, istället var det början på en långvarig ockupation. Man har också sedan självständigheten 1991, och särskilt efter 2014, lyft fram tidigare nedvärderade historiska personligheter och belyst vad som tidigare setts som marginella historiska fenomen i enlighet med idén om en långvarig ukrainsk nation. Något Vladimir Putin kallar mytologisering och historieförfalskning. Så vem har då rätt?
Vikten av det förflutna
I essän Konstruktionen av ett folk: rasism, nationalism, etnicitet från 1988 skriver sociologen och världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein att ”staten kom före nationen och inte, som en vida spridd myt vill ha det, tvärtom”. En politisk enhet behöver stabilitet, gentemot inre splittringar så väl som mot yttre fiender, varpå nationalism och nationskänslor blir viktiga prioriteringar, inte bara för regeringar utan även för grupper inom staten som vill använda sig av den lagstiftande makten. I statens konstruktion av nationen är historia, eller med Wallersteins ord, förflutenheten, av högsta vikt.
”Förflutenhet”, skriver Wallerstein, ”är något som får människor att handla i nuet på ett sätt som de annars inte skulle handla. Förflutenhet är ett redskap som människor använder mot varandra. […] Förflutenhet är därför främst ett moraliskt fenomen och därmed ett politiskt fenomen och alltid ett nutida fenomen. Det är naturligtvis därför som den är så föränderlig […] Det förflutna anses normalt vara ristat i sten och oåterkalleligt. Det verkliga förflutna är förvisso ristat i sten. Det sociala förflutna, hur vi uppfattar detta verkliga förflutna, är däremot ristat i mjuk lera.”
Förutom att vara föränderlig kan denna förflutenhet som Immanuel Wallerstein talar om även uppfattas diametralt annorlunda av olika grupper, individer eller stater, inte minst då vi har att göra med en nybildad statsbildning. Han tar konflikten mellan Västsahara och Marocko som exempel. Enligt Polisario, Västsaharas befrielsefront, har den Västsahariska nationen funnits i tusentals år. Marocko hävdar istället att att den aldrig har funnits och att det territorium där Spanska Västsahara tidigare låg, och där Polisario vill bygga sin stat, alltid har varit en del av den marockanska nationen.
”Hur kan man lösa denna meningsskiljaktighet intellektuellt?” frågar sig Wallerstein, och svarar därefter genast att det ”inte går.” Utgången av kriget mellan Marocko och Västsahara är vad som kommer avgöra frågan. För en historiker år 2100 kommer frågan sedan länge vara avgjord, fortsätter han, ja, ”ännu mer sannolikt” kommer denna historiker, ”inte att betrakta det som en fråga över huvud taget.”
Kan man då säga detsamma angående kriget i Ukraina? Jag tror nu inte riktigt att det är så krasst och enkelt, man skulle nästan kunna säga cyniskt, som Wallerstein framställer det. För trots det välkända talesättet så är det faktiskt inte alltid vinnarna som skriver historien. Rom må ha erövrat Grekland geografiskt, men knappast kulturellt, för att ta ett välkänt exempel. Långvariga ockupationer, förtryck och diskriminering skapar inte sällan starka känslor av samhörighet bland de drabbade.
Kriget svetsar samman
Vad gäller skapandet av nationskänslor finns det nog få saker som är så effektivt som att bli invaderad av en yttre fiende. Att kämpa och strida tillsammans, att känna solidariteten, men också lidandet, förlusten och hatet mot fienden, det är just de komponenter som, på gott och ont, kan utgöra beståndsdelarna i en sammanhållen nation. Det blodbad och den förödelse som Vladimir Putin nu iscensätter i Ukraina innebär därför troligen den raka motsatsen till att upprätthålla de vänskapsband och den gemensamma kultur som den ryske presidenten i ord påstår sig värna, och detta oavsett den militära utgången. En rysk marionettregim eller regelrätt ockupation, för att inte tala om en territoriell delning med ömsesidiga migrationsströmmar efter etniskt-språkliga linjer som oundviklig följd, kommer knappast göra saken bättre.
Så Putin kan mycket väl komma att förändra Ukrainas historia, men inte nödvändigtvis på det sätt han själv tänkt sig. Tolkningen av fredsfördraget med Polsk-litauiska samväldet 1686 och huruvida Ukraina har funnits sen urminnes tider eller inte funnits alls står nu på spel i samma grad som landets och kontinentens framtid.
Och för framtidens historiker kommer det inte ens ses som en fråga eftersom det förflutna för dem, liksom för oss, förefaller vara skrivet i sten.
