Kanske är det begreppet ”behöva” som ställer till det. Som gör att vi är sämre än vi skulle kunna vara.

Ordet ”behöva” betyder inte ”vilja ha” eller ”jag har råd att köpa och det vore kul och bra att ha”. Utan – håll i hatten! – ”vara tvungen att ha”. Ändå anser vi att vi behöver en jävla massa som vi inte alls är tvungna att ha.
Tänkte på det när jag hörde nyheten att det ”är brist på chaufförer vilket medför att vi inte kan få det vi behöver”. Hur mycket av det som körs kors och tvärts i Sverige, i Europa, i världen är sådant som vi är tvungna att ha? Trettio procent?

Väldigt få av oss behöver nya skor, nya filsingar, nya glasögonbågar, nya hjulsidor, nya solglasögon, nya bestick, nya tallrikar. Hur många av oss behöver de senaste modet när det gäller solstolar? Och vem behöver ett utekök? Kul att ha? Jo. Men behov? Nej. Hur många är ens tvungna att ha Ikeas lilla måttkanna Behöva?

Att missbruka ordet ”behov” ställer till det. Vilket, så här i europeiska krigstider, gläder Vladimir Putin. Vi behöver nämligen rysk gas, vi européer. Eller behöver och behöver … Det är klart vi inte behöver, i ordets verkliga betydelse. Vi har begär efter gasen för utan den snurrar de ekonomiska hjulen inte lika fort, shoppingtemplen får färre besök och fler måste sova med understället på. Och sen måste vi dela med oss. Det tycker inte vi som lever i överflöd om. Hjärnans reducerade kapacitet säger oss att marknadsprinciperna gör att den som har råd minsann har rätt.

Och hur sexigt är det att vintertid gå omkring med underställ och dubbla koftor – inte ska vi väl ha det så bara för att Putin bombar städer, slår sönder kultur, spränger bort armar och gör barn föräldralösa? Det är så mycket lättare att skicka vapen till Ukraina så att de kan försvara sig mot det krig som Putinregimen har råd med därför att vi köper gas, olja och uran. EU-länderna köper för cirkus en miljard dollar per dygn.

Vi kallar det solidaritet när vi vill vara riktigt förljugna och desperat försöker montera upp en gloria ovanför våra huvuden.

I flödet fick jag just ett reklambudskap om riktigt snygga skjortor. I någon sorts linne. Ett knapptryck bort. Råd har jag. Garderoben är full, så en ny garderob från Ikea kanske vore på sin plats. Kan ju passa på att inhandla måttkannan Behöva när jag ändå är där.

Det är som en ond dröm. Så här illa kan det väl inte vara? Och mycket riktigt, det visar sig att måttkannan Behöva inte kan köpas på varuhusen, den måste skickas efter. Bara det nu finns chaufförer tillräckligt.

Förresten har kaffet blivit dyrt. Behöver mina fyra koppar per dag. Kan inte staten ge oss kaffebidrag? Det går väl att samordna med den där tusenlappen jag ska få för att jag äger en bil. Om en fullt frisk människa med hög lön får rut-bidrag för att få garderoben städad och organiserad så är väl inte kaffebidrag så konstigt …  Bara ytterligare ett bevis på att vi är så galna att vi inte märker det.