Efter en vinter med svajigt väder och instabilt elnät nere på kontinenten har vi sett en allt hetare debatt om kärnkraftens framtid i Sverige. Allt fler partier har öppnat för att inte bara tillåta energibolag att bygga kärnkraftverk utan, nu när bolagen inte är intresserade, också låta staten gå in och driva dem.

När priser skjuter i höjden är det lätt att man vänder sig till den till synes enklaste lösningen. Och nog låter det enkelt. Ett politiskt beslut här, så vips, ser vi oändlig energi där, om fem år.

I verkligheten går det ju inte till så. I verkligheten har kärnkraftverk en påfallande stor förmåga att vara avstängda, nödstoppade, precis när de annars skulle göra som mest nytta, och när man pratar om de kärnkraftverk som ställts upp i det tidsspannet så har det alltid skett i länder där man tar rätt lätt på miljö och säkerhet. Men argumenten tycks ha fallit i god jord, för både Novus och Demoskop har rapporterat om stigande opinion för ny kärnkraft.

Den trenden lär näppeligen hålla i sig nu. För när nyheten kommer om att ryska soldater tvingas lämna Tjernobyl, enligt ukrainska medier för att de är allvarligt strålskadade, påminns vi återigen om hur stora problem kärnkraften faktiskt innebär.

Någon gång är problemet att man inte räknade med vad som skulle hända vid en tsunami (Fukushima), en annan gång är vi på gränsen till en härdsmälta i Forsmark, för att alla de fyra reservaggregaten råkar ha samma konstruktionsfel. Kärnkraft är i sig inneboende oberäknelig och konsekvenserna av ”osannolika” händelser är så digra att de är svåra att överblicka.

Nu är den ”osannolika” händelsen att en kärnvapenhotande galen diktator fått för sig att sättet att bedriva invasionskrig är att snabbt ta kontrollen över landets kärnkraftverk. Vad han ville ha ut av det? Det kan vi bara spekulera i. Men atomenergiorganet IAEA konstaterar i den senaste av sina, numera dagliga, rapporter om situationen i Ukraina att det inte rapporterats in något skiftbyte i Tjernobyl sedan 10 dagar tillbaka och att man försöker verifiera uppgifterna om de ryska soldaterna.

Någonstans måste vi inse att det som ser ut som enskilda osannolika händelser är en återkommande realitet. Kärnkraft är förvisso dyrt, tar enormt lång tid att bygga, och tämligen instabilt, men det är inte där problemen är.

Problemen är att det kräver storskalig gruvdrift med stora konsekvenser för närmiljön, att det inte finns någon rimlig lösning för slutförvaret och att det, återkommande, dyker upp en ny risk som vi inte hade tänkt på, som gör det hela fullständigt livsfarligt. Den här gången är det den galne diktatorn, vad det blir om några år, det får vi se då. Om vi inte inser att det är dags att sluta.