Sverige har visat att det finns såväl mod som förmåga att hantera kriser även när det funnits politiska motsättningar. Regering och riksdag har inte backat för stora ekonomiska åtaganden eller svåra beslut. Men ser vi samma politiska mod inför ett av våra största överhängande hot?
DEBATT. Det pågående kriget i Ukraina har påverkat Sverige och övriga Europa starkt. Bilder från utbombade städer, massgravar och tåg av flyktingar förstärks av krigets närhet och den diskuterade möjligheten att angriparen Ryssland även riktar sin aggression mot andra länder i sin geopolitiska sfär.
Den svenska regeringen har agerat snabbt. Den har samlat de politiska riksdagspartierna i försvarsutredningen, den har fört bilaterala samtal med USA, Storbritannien och de nordiska länderna, den har ställt sig bakom de av EU utformade sanktionerna mot Ryssland och upprepade gånger stått upp för Sveriges rätt att själv bestämma sin säkerhetspolitik.
Regeringen har beslutat att höja försvarsbudgeten med 27 miljarder till 2025 och signalerat för en utökad värnplikt. Den har också låtit donera krigsmateriel och förnödenheter till Ukraina. EU:s sanktioner slår också tillbaka med strypt tillförsel av olja och gas från Ryssland och regeringen har beslutat om ett tillfälligt stödpaket med sänkta skatter på drivmedel samt ekonomiskt stöd till utsatta grupper. Beroende på krigets utveckling kan de nämnda summorna öka. På detta sätt har ansvariga ministrar velat visa på handlingskraft och beslutsamhet.
En annan stor kris som vi förhoppningsvis håller på att lämna bakom oss är Covid-19-pandemin. I drygt två år har den svenska regeringen med stöd i riksdagen och av internationella organisationer och företag kämpat för att hålla nere dödstalen och skapa ett nära nog immunt samhälle. Stora kostnader har lagts ner på vaccin, tester och medicin och de beslutade nedstängningarna av samhället.
För åren 2020-21 har summan uppskattats till 400 miljarder. Till de tillkommer stora lån som garanterats av staten då åtgärderna har lett till att många företag tvingats pausa eller lägga ner sin verksamhet. Sjukvården har belastats tungt och konsekvenserna av det kan ännu inte beräknas. Civilsamhället har också belastats hårt, många människor har isolerats under långa perioder och de psykologiska effekterna är svåröverskådliga.
Riksdagsbesluten har inte fattats i enighet men det finns en politisk samsyn om samhällets skyldighet att skydda sina medborgare.
Vi lever också med en tredje kris. En kris som egentligen funnits under en mycket lång tid och som riskerar att bli långt allvarligare än de två nämnda: miljö- och klimatkrisen. Här har på ytan också en stor politisk enighet funnits om att bekämpa krisen, nationellt som internationellt. Men det har varit betydligt svårare att gå från ord till handling.
Paris-avtalet och Glasgowöverenskommelsen har än så länge inte varit mer än vackra ord. Sverige ligger långt efter den takt som behövs för att minska utsläppen av växthusgaser till målen för 2030 och sammantaget i världen har utsläppen i stället ökat de senaste åren.
Den biologiska mångfalden i Sverige är hotad. Enligt Naturskyddsföreningen främst beroende på ökad skogsavverkning med metoder som inte är miljöanpassade. Fler än 2000 arter är i dag hotade i Sverige. Östersjön är sedan länge en marin biotop med stora miljöproblem. 18 procent av bottnarna räknas som syrefria. Åtgärdsprogram har lanserats av östersjöstaterna men de är enligt WWF otillräckliga.
Den biologiska mångfalden är också hotad över hela världen. Haven är på många platser utfiskade och plastskräp och plastpartiklar gör dem starkt förorenade. En stor del av skulden kan läggas på global ekonomisk ojämlikhet och på den höga överkonsumtionen i de rika länderna dit Sverige hör. Sverige ligger topp 20 när det gäller ekologiskt fotavtryck.
Var är den politiska viljan och beslutsamheten att bemöta denna kris? Den kris som faktiskt hotar vår existens. Vi berörs av de stora flyktingströmmarna från krigets Ukraina men de kommer att vara små i relation till den befarade mängd klimatflyktingar som flyr torka och ofruktsamma jordar, skogsbränder och översvämningar, som lämnar sina städer att förfalla.
Vi vill aldrig återuppleva den känsla av instängdhet och rädsla för smitta som vi var med om under Covid-19-tiden men klimat- och miljökrisen kommer att skapa grogrund för än fler pandemier som drabbar våra samhällen menat FN:s Naturpanel IPBES.
Sverige är ett rikt och litet land. Vi om någon nation borde kunna vända på den onda spiralen och skapa förutsättningar för ett sundare och friskare liv i en tillfrisknande miljö. Men den ramöverenskommelse som Sveriges riksdagspartier har ingått siktar på nollutsläpp först år 2045 vilket i praktiken innebär att de nödvändiga åtgärderna än en gång skjuts på framtiden.
Var är det ekonomiska modet och beslutsfärdigheten när det gäller att skapa ett hållbart samhälle? Att agera nu? Vilket politiskt parti vågar utmana det svenska konsumtionssamhällets värderingar? Vilket politiskt parti vågar påstå att liksom under pandemin så kommer saker att bli annorlunda och sämre innan de blir bättre? Vilket politiskt parti har det politiska modet att föreslå drastiska och innovativa åtgärder för att övervinna den allt överskuggande miljö- och klimatkrisen i dag?
Dagens riksdagspartier är alltför rädda för att ta de politiska konsekvenserna av nödvändiga insatser för att hindra den hotande miljökatastrofen.
Det krävs ett nytt parti som inte är uppbundet av etablerade intressegrupper och som inte skyr de tuffa och svåra besluten på vägen mot ett grönt och inkluderande samhälle. Det partiet är partiet Vändpunkt.
