Det kom nån springande med pannlampa i pannan på gångvägen vid sjön. Ante hade haft för vana att småjogga här nere förut, i somras och höstas. Juha och han hade haft picknick här nere, Juha hade vuxit upp i ett radhusområde och ville visa sin barndoms favoritställen för Ante.

Men det var innan, när allt hade varit bra mellan dem, innan Juha hade börjat reagera på att han var så hemlighetsfull. Han hade inte varit ett dugg mer hemlighetsfull än han hade varit tvungen till. Han hade haft en historia som han drog, men det var breda penseldrag, som de sa här. Nu.

Han provade att säga att han var adoptivbarn, och redan där blev det fel. Varför hette han Yang, då? Han hade dragit till med att han hette Lindström egentligen. Anders Lindström. Det fanns massor med Anders Lindström på Eniro. Juha kunde inte gärna kolla upp allihop. Men sen var det allt han inte hade. Storyn blev att han hade vuxit upp som gatubarn, men den höll inte heller. Till slut hade han sagt som det var. Tänkt att det också kunde vara bra om han skulle få nåt gjort här.

Men det hade inte gått ett dugg bra. Juha hade trott att han var mytoman först och sen bara knäpp. Eller dysfunktionell, som de hade sagt i Xpan 7. Var man dysfunktionell försvann man förr eller senare. Antagligen var det det som morfarn till den lilla killen som Harriet hade blivit vän med var orolig för. Speciella ungar som inte passade in. När de gav upp om en … ja, han visste inte vad som hände riktigt. Inget bra.

Det var en kväll i augusti, månen var stor och röd och speglade sig i sjön. Vattnet var fortfarande varmt. Juha hade skrattat och lockat honom med sig längre och längre ut. Ante hade aldrig lärt sig simma ordentligt, de doppade sig i sjön hemma, men ingen kunde simma. Det fanns ingenstans att simma i Xpan 7. Men efter några tiotal meter hade han börjat lita på vattnet och sin egen kropp.

Sensommar då, vår nu. Tidig vår. Ingen augustimåne, bara en svagt gul solnedgång bakom molnen. Han satt på en bänk på en brygga, det blåste lite och bänken var kall, han drog upp Mos mössa som han hade lånat ur fickan och satte sig på den. Det var så mycket som hade hänt.

Det kom en signal från mobilen, men han stängde av ljudet utan att se efter vem det var. Det kunde vara Nisse eller Ida som skulle påminna om farorna med att sprida den anakrona tekniken, och det hade han inte tänkt diskutera just nu. Jo, han fattade. Det var ju därför han hade väntat. Och mer och mer trodde han på att det var det här han hade väntat på. Det som hände nu, med forskningsprojektet, regeringen som ville satsa och allting. De skulle få se på onsdag.

Under månaderna som hade gått sedan han hade det första samtalet med Penny hade han varit flera vändor i sin egen hemtid. Han hade varit i Kio och träffat Freddy – självklart trivdes hon där som fisken i vattnet. Man kunde gå ut och in som man ville. El fanns bara ibland, han hade inte laddat Timebanditen där, det hade inte varit okej.

Han hade också tagit tåget söderut och sökt efter Noor och Canberra. Han hade mött en vägbyggare som hade träffat en brevbärare som hade stött ihop med Noor på sina vandringar. Hon hade letat efter doktor Bambu, det visste han ju, och han fortsatte åt samma håll som vägbyggaren pekade ut.

Efter flera dagar, när han hade tänkt ge upp, fann han dem. De bodde i en ruin längs den nya vägen. De grävde nya grönsaksland och Canberra försökte tämja rådjuren som höll till där, men hade inte mycket att locka dem med. Det fanns helt enkelt inte mycket att äta, inte på vårvintern. Ante hade haft med sig mat, men bara så mycket som han kunde bära med sig, och de hade haft en festmåltid i ruinen.

Framåt kvällen hade Noor fått värkar. Ante hade varit med om förlossningar i fårhagen, men det här kändes inte som något han skulle klara av. Som tur var hade det lugnat ner sig på småtimmarna. De hade gått och lagt sig och Noor och Canberra hade pratat om att ge sig iväg till doktor Bambu nästa dag. Om hon orkade gå. Sen hade de varit borta när han vaknade. Han hade följt efter en stund, men inte sett några spår.

Mobilen surrade igen, han tog upp den ur fickan och tittade. Nisse. Jo, han borde ringa upp Nisse. Men kontantkortet var tomt, han fick vänta tills han ringde upp igen. Och sen skulle han skaffa abonnemang. Vuxenpoäng, hade Nisse sagt när han hade nämnt det en gång.

Pannlampan kom närmare. En stor, kraftig figur var det. Som saktade in och bländade honom med lampan. Och sen kom det ett skällande ljud som hade kunnat komma från en rådjurshanne i parningstankar, om det inte så uppenbart hade kommit från figuren med pannlampan. Det fanns nog bara en enda människa som lät så.

– Canberra? sa Ante.

Mannen med pannlampan släckte den, tog av den och blev ännu mer osynlig. Sen skrattade han. Det kanske ekade, eller så var det ett rådjur som svarade – nej, inte på våren. Pannlampemannen satte sig bredvid honom och ljuset från lyktan som stod kanske tio meter bort lyste upp hans ansikte. Men Ante hade redan känt igen honom.

– Jag gick till din vän Juha, viskade Canberra. Han ville stänga, men jag höll i dörren. Noor och jag behövde prata med dig. Han sa att han inte visste var du fanns. Men att du springer här nere ibland.

– Jag brukade göra det, sa Ante. Jag tänkte börja springa igen, men jag fastnade här. Hur är det med Noor?

– Kom med hem, sa Canberra. Så ska vi berätta.