Jag känner mig bakfull. Valrörelsens affekterade tonläget som kännetecknats av repressiva förslag, fokus på höjda och hårdare straff tog på mig som en hel sjuttis.

Vi har slagit politiska rekord i att åkalla hårdare straff som lösningen på brottsligheten. Återigen fungerar det att spela på rädsla och hat genom att profilera sig själv genom ingripanden samtidigt som vi har en uppsjö av internationella studier som visar att hårdare och längre straff inte hjälper utan istället förvärrar situationen.

Men nu ska det tydligen bli ordning på brotten – i ett samhälle där barn får växa upp i otrygga miljöer och bli rekryterade av gäng vars kriminalitet slutligen leder till död och straff.

Varje gång någon hemsk och uppmärksammad skjutning skakar Sverige så händer samma sak: Socialtjänst, skola och polis kämpar för att få gehör för det förebyggande arbetet och de sociala insatserna som börjar redan i låg ålder för att bekämpa kriminalitet. Men det är få politiker som kan tänka sig satsa på bland annat skola för att komma åt allvarlig brottslighet eftersom det inte ger en tydlig utdelning innan nästa valrörelse tar vid.

Nyligen gick Berättarministeriets generalsekreterare Dilsa Demirbag-Sten ut i Aftonbladet om vikten av att återskapa en välfungerande och resursstark skola om vi vill komma åt gängens nyrekryteringar. Det är där vi måste fästa blicken. På att den där gränslösa killen i centrum i märkeskläder som vi känner som en grov kontur ifylld med en eller två färger en gång har varit ett skört barn. Ett barn som gått i en svensk skola.

När det slängs fram uselt genomtänkta förslag om att bura in buset måste vi komma ihåg det barn som med all sannolikhet kommer att bli nästa läskiga kille i centrum som hamnar på anstalt eller raklång i en kista. Hårdare straff räcker inte långt.

Jag skulle kunna lyfta behovet minskade klyftor, mer stöd till familjer i behov eller att vi måste bryta segregation här, men jag skulle hellre vilja prata om mamman som jag träffade när jag jobbade på Järvaveckan i somras.
Hon stod upp mot våldet i den uppmärksammade demonstration som initierats av mammor i Järva som förlorat sina barn och krävde förebyggande insatser i sitt område.

Men eftersom hela valrörelsen fokuserade på majoritetsbefolkningens känslor, en grupp som inte är direkt drabbade, så kommer forskning eller gråtande mammor aldrig att väga tyngre än vad uppburna medborgare på andra sidan stängslet känner kring saken.

Vi måste hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Självklart ska vi ha ett samhälle där alla kan skyddas från gängskjutningar och tung kriminalitet, men på samma sätt behöver vi bland annat en ordentlig skola. Tuffare tag hjälper inte mamman i Järva som behöver myndigheternas stöd när sonen spårar ur. På vilket sätt skapar fler fängelser, visitationszoner och populism en stabil grund för den grabben?