Löftet kom redan vid COP15, det stora klimattoppmötet i Köpenhamn 2009: Rika länder skulle avsätta 100 miljarder dollar (med dagens kurs över 1 100 miljarder kronor) varje år för att hjälpa fattiga länder att hantera klimatförändringarna.

Vid COP21 sex år senare sattes det dyrt och heligt på pränt i Parisavtalet. Fattiga länders invändningar mot att de fossila bränslenas förödande effekter slår orättvist lugnades med att de skulle få stadigt stöd varje år.

Mindre än en fjärdedel

Nu har Oxfam tittat på hur det gått. Och 2020 såg det hyfsat ut, stöd på 83,3 miljarder dollar redovisades då. Men när hjälporganisationen i rapporten ”Climate Finance short-changed” tittar närmare på siffrorna blir bilden en helt annan. Oxfam beräknar att de verkliga summorna ”endast uppgår till mellan 21 och 24,5 miljarder dollar” – alltså inte ens en fjärdedel av det utlovade.

Djupdykningen i siffrorna visar att en hel del av det som ges epitetet klimatstöd i själva verket går till andra saker. Mycket pengar kommer också i form av lån, ibland med gynnsamma villkor men väldigt ofta tvärtom med dåliga villkor, enligt Oxfam.

Förväntningar på nya ministern

”Varje dollar som uteblir är en dollar som de allra fattigaste länder inte får ta del av, och resulterar i förlust av liv och försörjningsmöjligheter”, konstaterar Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige, i ett pressmeddelande.

”Vi förväntar oss att Sveriges nya regering och ytterst klimat- och miljöminister Romina Pormoukhtari tillsammans med övriga rika länder tar ansvar för att justera det här”.

Ämnet är högaktuellt inför årets klimattoppmöte, COP27, som hålls den 6–18 november i Sharm el-Sheikh i Egypten.