Kvinnorna håller uppe halva himlen, sa Mao Zedong, ett citat som kinesiska ledare efter honom gärna upprepar, inklusive den sittande presidenten Xi Jinping. Om så är fallet är det inte något som syns, i synnerhet inte i Folkets stora hall i Beijing där kommunistiska partiets kongress just nu pågår. Av centralkommitténs 376 medlemmar är endast 30 kvinnor och i den mäktiga Politbyrån finns bara en kvinna, Sun Chunlan, vid sidan av 24 män. Hon kommer dock att avgå under kongressen. I den verkställande statsrådskommittén finns en kvinna och tio män, och samtliga 26 ministrar är män.

Partikongressen hålls vart femte år och har som uppgift att utse en ny centralkommitté bestående av runt 200 ordinarie medlemmar, och att tillsätta  Politbyrån. Den 20:e kongressen som inleddes i söndags väntas resultera i en rejäl förnyelse av ledamöter i de olika styrande organen. Att andelen kvinnor med det skulle öka är dock föga troligt, och i synnerhet inte på de riktigt höga positionerna.

Cheng Li, föreståndare för John L. Thornton China center, skrev i en artikel i China US Focus i somras att det är troligt att Sun Chunlan ersätts med en annan kvinna, Chen Yiqin, men att fler kvinnor än så skulle ta sig in i Politbyrån vore inget annat än ett mirakel. Valarie Tan från Mercator institute for China studies säger å sin sida till France24 att ingenting tvingar kommunistpartiet att ersätta Sun Chunlan med en annan kvinna, och att Suns position mycket väl kan ha varit ett undantag som bekräftar regeln.

Inarbetade hierarkier

Sedan 1950-talet har andelen kvinnliga medlemmar i kommunistpartiet ökat från knappt tolv procent till drygt en fjärdedel 2017, och mellan januari 2020 och juni 2021 var nästan hälften av de nya partimedlemmarna kvinnor. Andelen kvinnliga medlemmar i centralkommittén nådde sin topp 1973 med 11,5 procent men har oftast legat runt 7 procent. I dag är andelen 7,9 procent.

Även om antalet kvinnliga kandidater är begränsat handlar det mer om att den manliga dominansen inte är något som ifrågasätts, och att de kvinnor som går in i politiken ofta hamnar på poster som har lägre status, samt att traditionellt manliga erfarenheter premieras.

Partiets verkställande positioner är ofta reserverade för ”ledare som hade haft chefsroller vid statligt ägda företag, ministerier och regionala regeringar”, säger Minglu Chen från China studies centre vid Sidneys universitet till Hongkong-baserade South China Morning Post.

Istället återfinns de flesta kvinnliga ledarna vanligtvis som viceguvernörer i provinsen och viceministrar i centralregeringen, skriver Cheng Li och konstaterar att det finns ett stort glapp mellan kommunistpartiets officiella retorik om att lyfta fram fler kvinnliga ledare och den låga representation som är ett faktum.

Sluter leden inför pyrande missnöje

Omvärldens fokus inför kongressen har framför allt centrerats till president Xi Jinping position som en allt mer enväldig ledare. Xi väntas få fortsätta som generalsekreterare för partiet, vilket bäddar för att han också kommer att sitta en tredje mandatperiod när den nationella folkkongressen utser president i vår.

Gränsen på maximalt två mandatperioder för presidenten slopades efter den förra partikongressen 2017. Därmed skulle den 69-årige Xi bryta mot regeln om pensionering vid 68. Han har heller inte som brukligt pekat ut en trolig efterträdare. 

Det spekuleras i att Xi är på väg att bli en ny Mao – Bloomberg har exempelvis gjort en kartläggning över hur han under sin tid som president sett till att byta ut illojala ledamöter i centralkommittén. Samtidigt har Kinas ekonomi bromsat in under de senaste åren och nolltoleransstrategin mot covid, som är högst kännbar för folket, har skapat ett växande missnöje.

Ett par dagar före kongressen dök en protestbanner upp i huvudstaden, som bland annat krävde ett slut på restriktionerna. Det är högst sällsynt att protester som direkt riktar sig mot presidenten förekommer i Kina, vilket bland annat Reuters rapporterat om.

Hittills har Xi i sina tal under kongressen framfört att man fortsatt kommer att slå ner hårt på korruption, att våld inte är uteslutet när det gäller att införliva Taiwan i Kina, och tryckt på vikten av en samlad nationell identitet, där också religiösa minoriteter ska ingå.

Att dessa grupper i dag lever under förtryck i landet är ingen hemlighet. Det är också ett sätt att immunisera landet mot västerländska influenser, skriver New York Times och hänvisar till ett uttalande Xi gjorde till politbyrån i maj, om att västerlänningar ofta felaktigt ser Kina som en modern nationalstat utan kännedom om ”över 5 000 år av civilisation”, en omtvistad datering av landets ursprung.