Adam Alian var tretton år gammal när han 2006 kom till Sverige med sin mamma och två yngre systrar undan kriget i Libanon. Båda hans systrar är i dag gifta med svenska medborgare och har barn i Sverige. Trots det, och det faktum att de vuxit upp i Sverige, riskerar systrarna och deras mamma att utvisas till Libanon.

Familjen upplever att de i flera år har slussats runt mellan olika enheter inom Migrationsverket och gränspolisen, som hanterat familjens ärende två gånger utan att kunna verkställa utvisningen. Libanons ambassad i Stockholm har gjort det klart och tydligt att de inte kommer utfärda några resehandlingar till vare sig mamman eller de båda systrarna.

Hotbilden mot familjen är bekräftad och Migrationsverket tror på att mamman har utsatts för tortyr i Libanon, ett par år innan de flydde. Men samtidigt fortsätter myndigheten att hävda att det kan gå att utvisa dem – trots att både gränspolisen och ambassadsamordningen på Migrationsverket konstaterat det motsatta.

– Det som är fruktansvärt är att vi har en konkret hotbild mot oss som familj, något gränspolisen dessutom har bekräftat. Vi har varit samarbetsvilliga trots risken för förföljelse som vi påtalat till både Migrationsverket och gränspolisen, och nu har det visat sig att det inte går att utvisa och att hotbilden stämmer, säger Adam Alian, som är ordförande för Amnesty i Göteborg och vice ordförande i RFSL i Göteborg, samt är engagerad i och kämpar för mänskliga rättigheter i stort.

Oförändrad hotbild

Han menar att de varit ”till det yttersta samarbetsvilliga” för att ta sig ur denna långa asylprocess som har belastat dem både psykiskt och fysiskt.

– Att en svensk myndighet som Migrationsverket utsätter oss för detta är omänskligt och förnedrande. Enskilda handläggare går emot lagar och praxis, lägger in sina egna kriterier i hur beslut ska formas och kopierar och klistrar in beslutsmotiveringar utan att titta på den faktiska problematiken. Det strider mot alla lagar, praxis och internationella konventioner, säger han.

Gällande hotbilden är det ingenting som har förändrats.

– Det är exakt samma hotbild som vi sedan ankomsten till Sverige har berättat om, och som bland annat har att göra med min pappas militärtjänstgöring. Han ses som en förrädare i Libanon, säger Adam Alian.

Det framgår tydligt i principen om non-refoulement, som är en del av internationell människorättslagstiftning, att när en utlänning har åberopat omständigheter som medför en risk för tortyr eller annan kränkande behandling om hen skickas tillbaka så är det ett brott mot denna princip. Då måste staten personen befinner sig i säkerställa att den antingen beviljas skydd eller att det inte föreligger en risk för tortyr eller annan kränkning vid ett återsändande.

Tumult på ambassaden

Det har varit många olika turer kring familjen under deras 16 år i Sverige. Två gånger har Migrationsverket lämnat över deras ärende till gränspolisen, som utför tvångsutvisningar. Men inte heller med tvång har det hittills gått att utvisa dem – Libanons ambassad vägrar nämligen utfärda resehandlingar till familjen på grund av pappans militära bakgrund och utan resehandling kan en utvisning inte verkställas.

Den 12 juli 2018 åkte Adam Alian tillsammans med sin mamma och sina systrar till Libanons ambassad i Stockholm. De hade gått med på att åka dit trots riskerna med att försöka ordna resehandlingar via ambassaden. Adam Alian följde med som moraliskt stöd, och för att dokumentera om någonting skulle hända.

Med sig hade de också två stycken civilklädda poliser från gränspolisen. Gränspolisen hade vid det här tillfället redan kontaktat de libanesiska myndigheterna med en officiell förfrågan om att ta tillbaka mamman och systrarna, sedan bokade gränspolisen ett möte med ambassadören.

– När vi kom till ambassaden läste ambassadören upp våra namn och började sedan ställa hårda frågor till min mamma. Så fort min pappas namn dyker upp börjar vi ifrågasättas. Ambassadören uttryckte bland annat att ”förstår du inte att din man är en förrädare” och ”det innebär stora risker för mig som ambassadör att utfärda pass till förrädare”. Ambassadören blev rasande och sa att han aldrig mer ville se vår familj på Libanons ambassad, om Sverige vill utvisa min mamma och mina systrar får de göra det utan ambassadens hjälp. Vi blev tillsagda att aldrig mer återvända till ambassaden och blev därmed portade därifrån, berättar Adam Alian.

Ambassadören "blir rasande"

I ett dokument stämplat den 13 juli 2018, som Syre tagit del av, beskriver gränspolisens handläggare Peter Kamenko vad som hände på ambassaden i en tjänsteanteckning stämplad med polismyndighetens logga. ”Så fort ambassadören ser familjens namn så blir han rasande och ställer sig upp och pratar mycket upprört. Han säger att familjen varit där tidigare för att ansöka om en resehandling och att han nu har kontrollerat familjen med hemlandsmyndigheten samt att han nu har fått bekräftat vilka de är. Att han aldrig kommer utfärda eller ställa en förfrågan om resehandling för familjen till hemlandsmyndigheten.”

Peter Kamenko skriver vidare i sin anteckning att ambassadören sagt att han aldrig kommer vara behjälplig med att utfärda resehandlingar till familjen, men om man fortfarande vill utvisa familjen och hittar ett annat sätt att göra det på så är det ”ok” för honom. Familjen beskrivs efter ambassadörens uppvisning på ambassaden vara mycket upprörd och säger enligt anteckningen att ”nu har även vi sett hur de blir bemötta av ambassaden samt att detta är problematiken de hänvisat till i sin asylansökan”.

Gränspolisen gav upp

Efter besöket på ambassaden lägger gränspolisen ned sina försök att utvisa. Förvaltningsrätten i Solna, där det finns en migrationsdomstol, beslutade därmed den fjärde oktober 2018 om inhibition för hela familjen, mamman och Adams två yngre systrar.

– I beslutet hänvisar rätten till situationen som uppstod på ambassaden och att den bekräftar problematiken som mamma och mina systrar hänvisat till i sina asylansökningar. De hänvisar också till att det ser ut att föreligga ett bestående hinder mot verkställighet, vilket leder till att de beviljas en ny prövning för att se om de ska beviljas uppehållstillstånd, säger Adam Alian.

Ärendet preskriberas i januari 2019 och hamnar återigen på asylprövningsenheten, den här gången i Göteborg, efter att Adams mamma och systrar lämnat in en ny asylansökan, vilket i praktiken innebär att familjens skyddsbehov åter ska prövas. Adam Alian menar att det är väldigt tydligt att det inte går att utvisa familjen – men Migrationsverket verkar enligt honom inte vara ett dugg intresserade av varken bevisningen kring hindret gällande utvisningen, eller familjens aktuella situation. Migrationsverket själva har kunnat besluta om ett så kallat ex officio, att de agerar på eget initiativ och närsomhelst kan fatta ett slutgiltigt beslut som skulle gynna familjen.

Hamnar i limbo

Handläggaren som familjen fick tilldelad vid den nya asylprövningen ska bland annat ha ifrågasatt gränspolisens tjänsteanteckning från incidenten på ambassaden sommaren 2018. Efter avslaget gick domstolen dock på samma linje som handläggaren.

– Domstolen gjorde ingen egen bedömning av ärendet utan kopierar bara den bedömning som handläggaren gjort, säger Adam Alian, och menar att beslutet går emot både praxis och lag.

Adams mamma bad om att kallas till ett samtal om frivilligt återvändande, eftersom hon inte heller vill leva i limbo i Sverige. Men ambassadsamordningen, den enhet på Migrationsverket som ska samordna utvisningar, konstaterade då återigen att det inte går att ordna resehandlingar.

Dessutom finns en anteckning om att familjen kommer att gripas vid ett återvändande. Familjens advokater Robert och Viktoria Nyström har hänvisat till att Sverige genom att utvisa familjen kommer bryta mot flera internationella lagar och konventioner, bland annat om att förhindra tortyr.

"De gör människor papperslösa"

I dokument som Syre har tagit del av framgår det att både gränspolisen och Migrationsverkets återvändandesamordning konstaterat att det inte går att utvisa. Ingela Helander, ambassadhandläggare på enheten för återvändandesamordning (som hanterar frivilligt återvändande), skriver i en tjänsteanteckning daterad den 11 juni 2021 att ärendet inte kan påbörjas eftersom ”det finns ett intyg i ärendet från Libanons ambassad om att det finns en arresteringsorder utfärdad samt med anledning av det som framkommit under ett besök på ambassaden den 13 juli 2018.” Ambassadsamordningen känner också till andra ärenden där det finns en arresteringsorder i Libanon och har fått samma svar i de ärendena: att Libanons ambassad inte kommer utfärda resehandlingar.

– Enheten för återvändandesamordning (på Migrationsverket) har skickat en officiell förfrågan till Libanon och säger att ärendet inte kan initieras. Det finns ett intyg från Libanons ambassad om att det finns en arresteringsorder i Libanon och ambassadsamordningen (på Migrationsverkets återvändandeenhet) känner till det, säger Adam Alian.

Han fortsätter:

– Migrationsverkets agerande där de systematiskt skickar tillbaka alla ärenden till polisen utan att egentligen titta på den faktiska situationen är inte rimlig. Det både finns och ska finnas utrymme för att Migrationsverket ser till situationen som sådan och faktiskt beviljar familjen uppehållstillstånd då en verkställighet aldrig kommer att kunna ske, avslutar Adam Alian.

Migrationsverket kommenterar

Syre har varit i kontakt med Migrationsverket och de uttalar sig inte i enskilda ärenden och betonar att ”varje ärende är unikt samt bedöms och avgörs individuellt”.

Detaljer i ärendena kan påverka ett beslut men de ger här generella svar kring uppehållstillstånd, utvisningar och verkställighetshinder.

1. Det finns utrymme i lagen för att bevilja uppehållstillstånd när det inte går att utvisa på grund av praktiska verkställighetshinder. Hur ofta beviljar ni uppehållstillstånd på de grunderna?

– Vi har ingen statistik hur många som får uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder. Erfarenheten är att det  rör sig om ett fåtal ärenden per år.

2. Vilka kriterier tittar ni på/vad är det som avgör?

– Det är sökande som ska visa att just för sökande finns praktiska verkställighetshinder för att verkställa beslutet om avvisning eller utvisning. Beviskravet är högt och bevisningen måste var konkret. Utredningsskyldigheten om verkställighet ligger både på den sökande och på Migrationsverket.

– De ska vara styrkt att det finns konkreta hinder. Det kan till exempel handla om ett besked från landets myndigheter om att sökanden inte har rätt att återvända, eller landinformation som visar att återvändande är omöjligt. När det finns anledning att anta att mottagarlandet på grund av ett konkret hinder inte kommer att ta emot personen kan-
sökande beviljas uppehållstillstånd.  

3. I de fall det inte går att utvisa någon men uppehållstillstånd inte beviljas blir den enskilda personen fast i limbo. Hur resonerar Migrationsverket kring detta?

– Det är den sökande som ska visa att det finns praktiska hinder för att verkställa beslutet om avvisning -eller utvisning. Om sökanden kan visa att det finns praktiska verkställighetshinder beviljas sökande tillstånd, se ovan fråga 2.

4. Det finns en statlig utredning från 2017 som fått smeknamnet ”limboutredningen”, som professor Anna Lundberg gjorde. I den ger hon förslag på hur Sverige kan/bör agera i fråga om praktiska verkställighetshinder. Hur har Migrationsverkets praxis kring detta ändrats sedan utredningen presenterades?

– Migrationsverket har i Rättsligt ställningstagande förtydligat vad som gäller prövning om det finns praktiska verkställighetshinder, ett RS som har uppdaterats senast 2021, RS 048/2021.

5. Har man förändrat något, i så fall vad?

– Migrationsverket har förtydligat vad som gäller vid prövning om det finns praktiska verkställighetshinder.