I veckan meddelade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att västländerna måste skicka fler tunga vapen till Ukraina. Men bidrar fortsatta vapenleveranser till ett slut på lidandet för civila och varför får diplomatiska förhandlingar allt mindre fokus? Syre har talat med två forskare med anknytning till Sverige och USA om deras syn på den svenska debatten om kriget i Ukraina.
Nästan fem månader har gått sedan Ryssland påbörjade sin militära attack mot Ukraina och samtidigt som striderna rasar och allt fler sofistikerade vapen används, fortsätter civilbefolkningen plågas av krigets fasansfulla konsekvenser. Krigsbrott utreds, människor fortsätter dö i strider och de som klarar sig tvingas på flykt.
Men inga diplomatiska lösningar tycks ännu vara i sikte. Ryssland fortsätter sin folkrättsvidriga invasion samtidigt som västländerna, inklusive Sverige, kontinuerligt öser in vapen i Ukraina.
I onsdags meddelade USA:s president Joe Biden att landet kommer att skicka mer vapen. I Sverige motiveras leveranserna av att Ukraina ber om och behöver stöd för att skydda sig mot den ryska aggressionen.
Men i USA – både på debattsidor och i expertanalyser – påpekar allt fler att det som nu utspelar sig är ett proxykrig (ett ombudskrig mellan stater på en annan stats territorium, reds. anm.), mellan stormakterna, där västs vapenleveranser till Ukraina riskerar att förlänga kriget, snarare än att frambringa eldupphör och fred.
Chas Freeman, numera pensionerad amerikansk diplomat som tjänstgjort i de amerikanska utrikes- och försvarsdepartementen, är bland dem som beskriver konflikten som i grunden en kamp om huruvida ”Ukraina kommer att vara i USA:s maktsfär, den ryska maktsfären eller ingetdera”.
Frida Stranne, USA-expert och doktor i freds- och utvecklingsforskning, har följt amerikanska medier och analytiker sedan kriget bröt ut. Hon bekräftar att det i USA, jämfört med Sverige, både från höger- och vänsterhåll, förs en mer öppen diskussion om vilka de amerikanska intressena är i den pågående konflikten.
– Man kan konstatera att det är allt fler experter, som nu är av uppfattningen att det har blivit ett proxykrig och att det bidrar till att förlänga kriget liksom och att det medför allvarliga risker.
– Amerikanska officiella uttalanden ger också en tydlig bild av att man inte i första hand arbetar för ett eldupphör, för att pressa parterna till förhandlingsbordet. Uttalanden både från Nancy Pelosi, men också Lloyd Austin och personer från Pentagon, uttrycker ganska villkorslöst att syftet är att försvaga Ryssland. Det väcker frågor om varför fokus inte snarare ligger på att pressa parterna till förhandlingar och hitta långsiktigt hållbara lösningar för regionen, säger Frida Stranne.
Flera amerikanska forskare och experter hävdar dessutom att de enorma vapenleveranserna till Ukraina primärt syftar – eller tjänar – till att försvaga eller straffa Ryssland, oavsett kostnaden för civilbefolkningen. Uppfattningen får delvis stöd i det uttalande som USA:s försvarsminister Lloyd Austin gjorde efter ett besök i Kiev i april.
”Vi vill att Ryssland försvagas så till den grad att landet inte kan göra den typ av saker som det har gjort vid invasionen av Ukraina”, uppgav Lloyd Austin efter att ha träffat Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.
”Vapenleveranser och stormaktsintressen sammankopplade”
Frågan om vapenleveransernas egentliga målsättning är också något som har lyfts av den världsberömda forskaren Noam Chomsky, som menar att prioriteten måste ligga i att rädda liv, inte i att straffa Ryssland. Att anta att Putin är en ”förvirrad galning” som är kapabel till vad som helst, och samtidigt backa upp Ukraina med tunga vapen för en seger mot Ryssland, utan några som helst diplomatiska ansträngningar, är att ”spela ett spel med ukrainarnas liv och öde”, enligt Chomsky.
Även den undersökande journalisten Jeremy Schachill påpekar att vikten av att de kortsiktiga åtgärderna måste vägas mot de långsiktiga konsekvenserna, inte minst för den ukrainska befolkningen.
”Inför avskyvärda grymheter mot civila och en hjärtskärande flyktingkris är det förståeligt att goda människor kräver extrema åtgärder för att få det hela att stanna. Den tragiska verkligheten är att en upptrappning av USA och Nato inte kommer att uppnå detta, absolut inte utan allvarliga kostnader, och kan leda till en ännu värre katastrof för ukrainska civila, om inte en bredare global konflikt. I så fall kommer de enda som gynnas vara de som nu vinner på kriget i Ukraina: vapentillverkarna och vapenhandlarna”, skriver Jeremy Schachill i The Intercept.
Jonathan Feldman är docent vid institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer vid Stockholms universitet och forskar bland annat om frågor som rör demilitarisering och hållbar utveckling. Han är bland dem som tycker att vapenleveranserna är en fråga som är tätt sammankopplad med stormakternas strategiska mål.
– Diskussionen kan inte särskiljas från de utrikespolitiska intressen som ledande stater, framförallt USA, har. Ukraina har rätt att försvara sig, men till och med i en ledare i New York Times den 19 maj väcktes allvarliga frågor om USA:s diplomatiska mål i kriget, säger Jonathan Feldman.
Artikeln som han hänvisar till, undertecknad av redaktionen på New York Times, ifrågasätter huruvida USA försöker hjälpa till att få ett slut på konflikten genom en uppgörelse som skulle möjliggöra ett suveränt Ukraina, och någon form av relation mellan USA och Ryssland, eller om USA:s främsta syfte är att försvaga Ryssland permanent.
Samtidigt, påpekar Feldman, fortsätter Europa att köpa gas och olja från Ryssland och på så sätt finansiera den ryska krigsmaskinen, samtidigt som man skickar vapen för att Ukraina ska ”försvara sig och Europa mot Ryssland”.
– Ryssland är engagerad i en brutal militaristisk expansionsdrift och har engagerat sig i liknande militaristiska operationer i Syrien, Georgien och Tjetjenien. Trots det har Sverige fortsatt investera i den ryska krigsmaskinen. I samband med Ukrainakrisen ändrade svenska politiker och experter uppfattning om detta, men är fortfarande försumliga, då de fortsätter att bidra med vapen till den enorma Jemenkrisen.
Natos expansion
En annan aspekt som har lyfts av flera amerikaner i analysen av den nuvarande konflikten och upprinnelsen till den, är Natos successiva expansion österut efter kalla kriget och Rysslands syn på ett eventuellt ukrainskt medlemskap som en så kallad ”red line”.
Den numera framlidne Stephen Cohen, professor emeritus i ryska studier och politik vid New York och Princeton universitet, framförde redan 2014 att det fanns det en diplomatisk lösning för Ukraina, som innebar ett ekonomiskt samarbete med både Ryssland och EU. Enligt Cohen avvisades det från Washington och därmed av EU med ett ultimatum om att presidenten skulle välja mellan Europa och Ryssland – vilket, menar Cohen, blev katalysatorn för kuppen mot dåvarande president Janukovitj och inbördeskriget som bröt i de östra delarna av Ukraina och beräknas ha kostat minst 14 000 människoliv.
Både Jonathan Feldman och Frida Stranne anser, likt flera andra forskare som studerar konflikter och krig, att Natos expansion österut har relevans i analyser av Rysslands agerande. Det ena motivet behöver inte utesluta det andra, menar Feldman.
– Det är en potentiellt bidragande förklaring till Ryssland motiv, även om expansionen inte rättfärdigar Rysslands invasion. Men det faktum att Ryssland anger eller hävdar andra skäl än Natos expansion, betyder inte att expansionen är irrelevant för deras oro eller att dessa skäl nödvändigtvis står högre upp på Rysslands agenda. Vi vet från Bush-eran att politiker kan ge flera motstridiga argument för att invadera ett land, men att en förklaring kan ha större betydelse eller vikt än en annan, exempelvis olja och andra incitament kontra obefintliga massförstörelsevapen i Irak, säger Jonathan Feldman.
Att vi inte frågar oss vad den nuvarande strategin innebär och varför det inte görs genuina försök till diplomatiska förhandlingar, underminerar dessutom möjligheterna för ett snabbt slut på lidandet för civilbefolkningen, påpekar han.
– Säkerhetsexperter, massmedia och politiker måste ställa fler frågor om USA:s roll och hur den potentiellt kan bidra till ett snabbt slut på konflikten. Detta kräver försök till seriös diplomati som grundar sig i Ukrainas militära neutralitet. Diplomati kan misslyckas, men det är mer sannolikt att ryska försök till att förhandla fram ett slut på kriget misslyckas, såvida USA inte gör en genuin ansträngning baserad på neutralitet och ömsesidiga eftergifter.
”Måste våga ställa alla frågor”
Tongångarna i den svenska debatten har dock inte gett mycket utrymme för nyanserade perspektiv. Rapporter från och analyser av kriget har istället nästan uteslutande dominerats av en svartvit, mycket förenklad retorik, där det ”onda” ställs mot det ”goda”. Oavsett vilken uppfattning man har av konflikten, är det utifrån ett konflikts- och fredsperspektiv oerhört viktigt att olika konsekvensanalyser om konflikten och västvärldens agerande i den, också får plats i debatten, menar Frida Stranne.
– Det är alltid helt nödvändigt att förstå vilka olika säkerhetsintressen som ligger till grund för konflikter och att vi förmår diskutera om och vad som kunde förhindrat detta. Vi hade mycket underrättelseinformation om Rysslands upptrappning och tydliga indikationer på att man var beredda att ta till militära medel. Vi har också vetat väldigt mycket om Rysslands röda linjer. Det får inte mycket utrymme i svensk media, men det finns flera forskare som pekat på att man möjligen hade kunnat försöka hitta lösningar och skapa neutralitet för Ukraina säkerhetspolitiskt, genom att exempelvis ge försäkringar om att det inte skulle bli en del av Nato men istället en del av EU ekonomiskt och politiskt.
En förenklad debatt i en av vår tids allvarligaste konflikter, där alla perspektiv utom den dominerade pekas ut som Kreml-propaganda, riskerar att leda till ett utdraget krig, med ett förlängt lidande för människor. Även om det aldrig finns några enkla svar på varför konflikter uppstår, vilka intressen som finns i dem och hur man kan nå en lösning, måste vi våga ställa alla frågor, uppger Frida Stranne. Det är nödvändigt för att kunna diskutera framtida fredsutsikter.
– Det är många som pekar på att man inte har uttömt alla möjligheter till diplomati i det här kriget. Nu är vi snart bortom räddning, det här kriget ser ut att hålla på väldigt lång tid och det är det ukrainska folket som betalar priset för det. Den typen av frågeställningar har vi inte varit öppna för, vi har inte haft en intellektuell höjd i den diskussionen, som alltid måste finnas i relation till alla konflikter, säger hon.
”Vi är en del av en konfliktdynamik”
Att ha kunskap om den historiska kontexten som lett fram till en konflikt och alla inblandade parters intressen i den, är av yttersta vikt för att kunna förstå – och lösa den. Det kan aldrig likställas med att rättfärdiga Rysslands invasion eller ursäkta krig och våldshandlingar mot civila, menar Frida Stranne.
– Vi måste även fundera på vad det är för relation vi vill ha till Ryssland när Putin är borta och hur vi kan nå en stabilitet i regionen. Vad vi gör nu exempelvis med sanktionerna påverkar den framtida relationen. Vad som är rätt och fel är inte enkelt, men det är just därför vi behöver kunna diskutera det på ett bredare sätt.
Samtidigt är hotet om ett kärnvapenkrig mer kännbart än på länge och vi har enorma problem vi behöver lösa tillsammans i världen, som klimatförändringar och livsmedels- och energiförsörjning.
– Om vi då inte förmår att prata om alla parters intressen i den här regionen och vad vi kan göra för att få Ryssland att backa tillbaka och hitta en lösning, då vet jag inte hur vi någonsin ska kunna komma fram till en hållbar fredlig lösning för Europa.
Sedan kriget bröt ut har retoriken allt tydligare kretsat kring ett ”vi” och ”dem” där vi är det ”fria” och ”demokratiska” Europa. Försvarsminister Peter Hultqvist har beskrivit det i termer av ett nytt kallt krig, en järnridå, som vi kommer att få leva med under lång tid. Hur farligt är det att anamma den uppdelningen av världen?
– En av mina poäng har varit att vår arrogans gentemot våra egna krigsbrott, med vi syftar jag på USA och Nato här, är ett problem och en del av en konfliktdynamik där krig föder krig. Det blir tydligt exempelvis i vår syn på kriget i Jemen, där det har skett grova brott mot mänskliga rättigheter kontinuerligt i 15 års tid, med amerikanska vapen, som Biden nu säljer mer av till Saudiarabien för att han ska kunna finansiera kriget i Ukraina. Vad är vi som mänsklighet om vi inte ska kunna prata om dessa frågor? Är det slut på krig vi vill se, måste vi också se oss själva som en del av problemen och hur kriget mot terrorismen har spelat över internationella rättsprinciper och bidragit till osäkerhet, säger Frida Stranne.
När vi argumenterar för- eller emot vapenexport och olika förehavanden i andra länder, talar vi ofta i termer av demokratiska och icke-demokratiska stater. Är det mer accepterat att bryta mot exempel internationell rätt, för att man har ett demokratiskt statsskick? Vad är din uppfattning om detta?
– Vi är så naiva när vi tror att väst alltid drivs av goda intentioner. När vi säger att ”våra krig” förs för demokratiska principer behöver vi inte motivera vilket pris det är värt, det kan vara värt flera hundra tusen eller miljoner liv i Jemen, Afghanistan, Irak och Libyen. Frågor som vi uppenbarligen inte orkar ställa därför att svaren är ganska jobbiga. Men konsekvenserna för hur andra aktörer väljer att agera och se på oss är uppenbara. Allt hänger ihop.
Homogena medier
När Frida Stranne påpekade just problematiken i hur västvärlden förhåller sig till sina egna förehavanden i konflikter och krig, och hur detta utgör ett problem för att uppnå fred, i en debattartikel i Aftonbladet, utsattes hon för en enorm hatstorm.
– Jag blev ett problem för att jag skrev att vi skulle titta oss i spegeln. Det fråntar ju inte på något sätt att man tydligt tar avstånd från Rysslands attack mot Ukraina. Men lösningen ligger i att vi ser att vi också medverkar till en konfliktdynamik i världen, säger Frida Stranne.
Jonathan Feldman delar uppfattningen om att det i den svenska mediala debatten till stor del saknats nyanser i analyser och rapporter om kriget.
– Medierna är i stort sett homogena i Ukrainafrågan, med några få undantag. Denna homogenitet sträcker sig även till en del av vänstermedia. Ett av problemen är att de som är kritiska till västvärldens roll i denna konflikt, som Noam Chomsky, utsätts för påhopp i media. Dessa påhopp demoniserar det diplomatiska alternativet, eller de som förespråkar det.
– Man måste fråga sig varför The New York Times ställer mycket mer kritiska frågor än några av Sveriges ledande vänstertidningar, även när det gäller riskerna för ett oavsiktligt kärnvapenkrig i samband med en fortsatt militär konflikt, säger Jonathan Feldman.
Han ser flera potentiella anledningar till att medier, som han tolkar det, är vinklade till fördel för ”militära lösningar”.
– Det finns kopplingar mellan en viss typ av ”säkerhetsexpert”, mainstream medias agenda, de flesta politikers ideologier och militären, med stöd av militära industrier och universitet som sysslar med krigsvetenskap. Ett annat svar kan vara konsensuskultur skapar en stark bias för de hegemoniska tendenserna och höjer priset för de som väljer att stå utanför. De krafter som motsätter sig dessa aktörer är potentiellt svaga och begränsade.
”Motsägelsefullt”
Drevet i svensk media och på sociala medier har påverkat Frida Stranne djupt. Känslan av att vi inte längre kan prata om viktiga frågor utan att bli utsatta för personliga påhopp, har lett till en stor uppgivenhet, berättar Frida Stranne.
– Jag är inte intresserad av att vara med i pajkastning och förtalskampanjer, för att jag vill försöka förstå krig och konflikters komplexitet. Jag är forskare och har varit med i media för att jag tror att vi måste kunna lyfta på obekväma stenar, men det blir svårare och svårare i dagens medieklimat. Vad vi nu gör är att försvara demokratin i kampen mot Rysslands auktoritära system genom att tysta personer som försöker visa på det komplexa. Det är sannerligen motsägelsefullt.
Men vid sidan om hatet, har hon också mötts av tacksamhet för att hon vågat lyfta nyanser i en tid då krigsretoriken dominerar debatten.
– Jag har heller aldrig fått så mycket uppskattning, det fortsätter nästan dagligen att komma mejl med varma tack från vitt skilda människor som alla är bekymrade över ensidigheten i våra medier, säger Frida Stranne.
Läs mer: