”Den enda vägens politik”. Så självsäkert – och högmodigt – uttryckte sig Carl Bildt när han som statsminister höll ett tal en gång. Bredvid honom stod vice statsminister Bengt Westerberg och lyssnade till vad han, enligt egen utsago, tyckte var orimligt att påstå.

Och så är det förstås … Hur säker man än är på en sak, finns det alltid fler möjligheter, andra sätt att tänka och mål som är viktiga för den ene, men inte alls givna för den andre.
Det borde vara en självklarhet, men är det inte, tyvärr.

Även om inte alla makthavare uttrycker det lika brutalt som statsminister Bildt gjorde agerar vi i Sverige, delar av Europa och USA som om vi inte bara har en åsikt om saker om ting, utan som om vi faktiskt vet något som andra inte vet. Det är ett farligt sätt att förhålla sig till världen och dessvärre är det inte unikt för oss, utan typiskt för den människa och den kultur som hamnar i maktställning. Vad vi därför måste lära oss är att snart sagt varje sanning utgår från ett antagande som är just ett antagande och inte något annat.

I det antika Grekland ifrågasatte man inte den rådande ordningen i stadsstaterna. Man visste att en slav var en slav och att fria män var de som skulle styra. Kvinnans sysslor var respekterade och viktiga, men likaväl underordnade mannens. De som inte var greker kallades barbarer och saknade med samma självklarhet förmågan att regera.

Vårt system med fyra stånd byggde på något liknande, liksom Indiens kastsystem. En skapad sanning som inte är någon sanning, utan … ett upphöjt antagande.



Att vårt sätt att tänkai dag blivit till sanning, förebild och rättesnöre beror mest på en slump som tar sin utgångspunkt i kolonialtidens erövringar för 500 år sedan. Då hade Pizarro och hans mannar turen att anlända till det väldiga Inkariket när det rådde kris och splittring. Något som bland annat lett till att riket delats upp mellan Atahualpa i norr och Huáscar i söder.

För vad hade hänt om spanjorerna nått den amerikanska kontinenten något tidigare och besegrats av inkahären?

Det kan man förstås bara spekulera i, men kanske hade vi haft en natur- och rymdcentrerad religion istället för en människofixerad kristendom. Kanske hade råvaror, som järn och skog, transporterats från öst till väst istället för allt guld, silver, tenn, bananer och annat som skeppades i motsatt riktning. Kanske hade vi bytt varor mot varor, utan pengar som hjälpmedel.

Vad jag vill säga med detta är två saker; för det första är mycket av det vi tar för givet inte alls givet och för det andra är det enda man kan säga säkert när man diskuterar alternativa utvecklingar just att det skulle ha blivit annorlunda. 

I en värld som nu förändras snabbare än någonsin är det viktigt att komma ihåg det här. Det finns inte några absoluta sanningar inom politik, ekonomi eller utveckling. Dessa är skapade av ”sanningsmonopolet” och kan vara goda eller mindre goda. 

Vi är bekännande demokrater som själva avgör vad som är en demokrati och inte. Vi är anhängare av handel där vi sätter reglerna och vi har upphöjt människan till att vara den skapelsens fulländning för vilken allt på planeten existerar. Vi har tagit oss rätten att tränga undan allt annat levande i form av växter och djur på samma gång som vi inte bekymrar oss särskilt mycket om dem som har det sämre än oss själva. Vi rustar upp militärt hellre än att försöka nå fram till kompromisser med dem som tänker annorlunda.

Det vi gör är att, enligt oss själva, leva på det enda sättet som går att leva. Bengt Westerberg må ha studsat till över sin kollegas självsäkra och dömande ord, men det är där vi är. Vi tolererar inte någon annan utveckling. Andra stater och kulturer ska komma ikapp, inte utvecklas parallellt. Lära av varandra tycks inte vara någon aktuell punkt på dagordningen.

Ändå är det dit vi måste. Vi har utvecklat tekniken dithän att mycket av det vi gör får globala effekter. Då kan vi inte besluta som om tillväxt, skogsavverkning och konsumtion bara gäller oss själva.

Därför måste vi också ner i det småskaliga. Samtala med de urfolk som fortfarande lever närmare naturen och som är beroende av den harmoni och de ekosystem som vi förnekar och förstår. Vi måste lyssna till dem som tänker på ett annat vis, på dem som inte avgudar all teknik och som inte tror att 8 timmars arbetsdag är en naturlag.

Nej, det finns inte en enda väg. Naturligtvis. Och just nu, i dessa tider, måste vi acceptera att det inte håller med konflikter och polarisering utan att det är dags att mötas, lyssna och utvecklas tillsammans. Ett första steg skulle kunna vara att höja FN:s status och åter ge organisationen en viktig sammanhållande roll i världen.