Jag tillhör den stora grupp svenskar som är obekväma både med beslutet att gå med i Nato, och med hur beslutet fattas. Jag tror det bästa beslutet för både Sverige och världen vore en fortsatt alliansfrihet. Och jag är en vuxen medborgare i den mest välutbildade generation svenskar som någonsin bebott det här landet. Jag förväntar mig en större tilltro till min och mina medborgares förmåga att sätta sig in i svåra frågor och fatta svåra beslut än att behöva vänta via ombud utanför maktpartiets högkvarter på att vit rök ska stiga ur partistyrelsemötet och statsministern och hennes närmsta komma ut till tribunerna.

Men jag är också obekväm med hur hela debatten om militäralliansen förs, som jag skrev om för två veckor sedan.

Kanske har det med stigande ålder att göra, men även när jag har en tydlig uppfattning får jag svårt för att inlemma mig i det åsiktsläger jag plötsligt är en del av.

Då tänker jag inte på dem som saluför rena konspirationsteorier eller för att vara i mesta möjliga opposition gör Kremls linje till sin. Ytterkantsvänstern är aldrig mitt läger.

Mitt skav växer ur den argumentation för alliansfriheten som framhäver de enorma insatser för fred och frihet vårt land utnyttjat den positionen till.

En historiker lyfter fram Sveriges insatser för människor på flykt. En vänsterpartist hyllar vad socialdemokratins ”röst i världen” har betytt. En fredsaktivist talar om landets arbete för nedrustning.

Och jag känner liksom inte riktigt igen mig. Visst är det där vår historia, också. Men det är ju ett så litet urval av vår historia att bilden blir skev, ja rent av falsk.

Kanske var eftergiftspolitiken mot Tyskland i stort nödvändig i sitt historiska ljus. Kanske hängde den inte samman med att så många i framför allt högern såg Tyskland som sin naturliga allierade. Det är svårt att döma när man har historiens facit med sig.

Men motståndet mot judiska flyktingar var inte en historisk nödvändighet, den var ett val. Att kräva av det nazistiska Tyskland att stämpla J i judars pass var i och för sig en diplomatisk ansträngning, men inte för utan mot de människor som skulle behövt en fristad allra mest.

Det förminskar inte vad Raoul Wallenbergs arbete eller de vita bussarna efter kriget betydde för dem som kunde hjälpas, men det understryker det historiska faktum att de flesta som hjälpte människor på flykt då som nu gjorde det mot svenska statens vilja, inte med statens stöd.

Efter kriget och med de mänskliga rättigheterna som fundament kom Sverige att göra mycket viktigt. Men också mycket annat.

Vår politik mot landets minoriteter har inte varit ett internationellt föredöme. Fråga romer eller samer. Ja, fråga samebyarna vid Laponias port där snart Beowolf får öppna sin järngruva om den är ett föredöme i dag.

När planerna på svenskt kärnvapen slutligen var skrinlagt, blev säkerhet genom global nedrustning en viktig del av vår säkerhetspolitik. Det är sant. Men alliansfriheten motiverade också en vapenindustri förknippad med så mycket korruption och skandaler – in i nutid – att det inte räcker med vanlig historielöshet för att hävda att den delen av vårt land varit ett positivt bidrag till freden. Du måste också vara köpt eller dum, eller båda.

Då har jag inte ens nämnt hur Sverige av vilja eller upplevt behov följt med Nato in i militära uppdrag, fastän vi inte varit medlemmar. Och inte vågat skriva under FN:s konvention för förbud mot kärnvapen när USA höjde rösten.

Min poäng är denna: Sverige har aldrig varit hela världens samvete. Alliansfrihet gör en inte per automatik till ett gott land. Vår historia innehåller sådant att lära av för det gjort världen bättre, och sådant att lära av för att det gjort tvärtom. Som för andra länder. Om nu S gör oss till Natoland av övertygelse eller valtaktik så sätter det oss i en lite sämre sits än vi hade varit annars. Men om Sveriges röst för fred och frihet blir högre eller lägre beror inte på det. Det beror på oss. Hur högt vår stämma för ett land att vara stolt över kan låta, och om den kan nå in hela vägen till rummen där besluten fattas.