För femtioelfte gången har vuxna människor bestämt sig för att de vet vad unga människor behöver utan att reflektera över vad de unga själva upplever. Vuxenmaktens inte sällan skådade kontrollbehov visar återigen sitt fula tryne i och med klädkodsdiskussionen på Internationella engelska skolan i Täby, där regler som avgör längden på kjolar och bredden på bh-band är högstadieelevers vardag.

Skolans rektor uppfattar inte att reglerna varit problematiska, men verkar helt ha missat att höra vad eleverna själva tycker om dem. Skolinspektionens granskning av klädkoderna efter att ett tiotal anmälningar inkommit är mer än välkommen.

Chiara Bergmark, tidigare elev på Internationella engelska skolan, formulerar sig mycket väl när hon skriver: “Vi vet att elever växer med förtroende. Att bli hörd och få sina åsikter tagna på allvar bygger självförtroende till den egna förmågan att påverka. Det bidrar både till en bättre gemensam arbetsmiljö på skolan och till att fostra nästa generations demokratiska medborgare”.

Nästa generations demokratiska medborgare – medborgare som ofta missförstås och misstolkas, vars röster ofta helt enkelt bara räknas bort och som dessutom saknar rösträtt. Om de inte får chansen att pröva sina åsikter, får sina röster hörda och ser att deras åsikter faktiskt gör skillnad får de heller inte chansen att bli väl fungerande demokratiska medborgare. Men det är minst sagt en utmaning att försöka förmedla detta till alla de vuxna som tror att klädkoder som sexualiserar barn är ett bra sätt att skapa trygga, kritiskt tänkande människor.

Om vi vill fostra unga självständigt tänkande individer som för vår demokrati framåt behöver vi sluta rapa upp att ”de unga är vår framtid” och istället faktiskt börja behandla dem som det. Vi måste sluta tvinga på dem vår egen bild av framtiden och istället lyssna på vad de har att säga. Alltför ofta tycker vi mest att upprörda unga människor är lite lagom gulliga, och vill gärna ge dem en klapp på axeln och säga ”du kommer förstå när du blir äldre”. Detta är direkt motsägelsefullt: vi hoppas att de ska komma med nya, fantastiska lösningar på problem vi skapat, men menar samtidigt att de egentligen inte har någon makt att göra just det.

Kanske är den största utmaningen för vuxenvärlden att acceptera att ungas åsikter inte alltid samstämmer med våra egna. Förmågan att lyssna är generellt låg i samhället i stort, men den är synnerligen låg när det kommer till att lyssna på de unga. Samma unga som vi samtidigt hoppas ska rädda världen från såväl miljökatastrofer som krig åt oss.

Det är vuxenmaktens ansvar, precis som det alltid är den med mest makts ansvar, att bana väg för nya generationer. Detta vägbanande kan dock inte ske om det görs med hjälp av förlegade regler som inte tagits fram ihop med de nya generationerna. Ungas röster om ungas liv måste ha en central roll i just det – de ungas liv. Och där har vi, de vuxna, de med rösträtt och makt, ett ansvar och en möjlighet att se till att det sker.