Den 23 augusti i år påträffades en man död i sin hängmatta Tanaruterritoriet, i den brasilianska delstaten Rondônia, nära gränsen till Bolivia.

Mannen var inte vem som helst och det var Brasiliens ursprungsfolkmyndighet Fundação Nacional do Índio (Funai) som säkrade fyndet. Samma statliga organ som sedan 1998 hållit mannen under uppsikt.

Det var då Funai för första gången sökte upp den man som sades leva ensam i regnskogen. Mannen livnärde sig på att fånga djur i kamouflerade hål i marken och byggde hyddor som han levde i ett tag och sedan övergav för nya boplatser.

Mannen tros ha avlidit någon gång i juli 2022. Funai uppskattade hans ålder till mellan 40 och 50 år. Men en obduktion fastställde att han snarare var i 60-årsåldern.

Överallt och ingenstans

Ensamheten var slående och en konsekvens av den nybyggarvåg som militärjuntans koloniseringsprogram på 1970- och 1980-talet medförde till Rondônia. Trots mannens förmodade kännedom om att han var den siste invånaren i det obebodda området och vetskap om ”världen utanför” förblev han kvar, i en lika självvald som påtvingad ensamhet:

”Hans närvaro är överallt och jag kan känna hur han iakttar varje steg vi tar”, återberättade Fiona Watson, researcher och ursprungsfolksexpert vid Survival International, sitt besök i det skyddsklassade Tanaruterritoriet 2004.

Överallt och ingenstans. En djungel tystnar aldrig, men Amazonas har likväl blivit en röst fattigare.

Mannen med många namn

”Tanarumannen”, ”Mannen i hålet”, ”Världens ensammaste man”. Namnen var många. Själv sa mannen aldrig vem han var, var han bodde, hur gammal han var, vilket språk han talade eller vilka drömmar han bar på.

Anledningarna är många – men få är särskilt hedrande för den civilisation som betraktade honom på avstånd, lite som en deltagare i Big Brother. Men istället för ett slutet rum knutet till en tv-studio var skådeplatsen en djungelflisa under bar himmel.

Mannens tillvaro följde visserligen inget förskrivet manus, men hans öde förblev fastsurrat vid ett bestämt narrativ: civilisationens nedmontering av Amazonas och utrensning av regnskogens skyddsänglar.

– Han var liksom andra ursprungsfolk bland de bästa när det kommer till bevarande av skogar och deras biologiska mångfald som är så viktig i mildrandet av klimatförändringar, säger Fiona Watson till Tidningen Global.

Med arafjädrarna vid sin sida

Mannens betydelse och påminnelse för världen bortom hans bo- och jaktmarker bör inte underskattas. Hans blotta närvaro utgjorde ett fysiskt hinder för boskapsindustrins expansion i Rondônia och han utsattes för minst ett mordförsök av boskapsuppfödare som omringat Tanaruterritoriet med åkrar, vägar och boskap.

När döden väl inträdde tycks dess ankomst ha varit väntad och inte följden av våld eller yttre påverkan. Funai skrev i ett offentligt sorgebrev att myndigheten ”djupt beklagar hans död” och att mannens redskap och tillhörigheter i ”Hydda Nr.53” – det är högst oklart om den framlidne mannen hade givit sitt hem samma namn – påträffades på sina rätta platser.

Arafjädrarna som fanns vid hans sida vid dödsögonblicket, i hängmattan och på marken intill, kan ha varit mannens egen gest till döden. Eller till den värld som han visste höll honom under uppsikt. Vilken skepnad döden än anlände i fulländades ett påbörjat folkmord.

– Vi har mist den siste medlemmen av hans stam och med hans död går vi även miste om deras otroliga botaniska och zoologiska och medicinska kunskaper, säger Fiona Watson.

Ekologisk fatwa

Mannen föddes därmed mer eller mindre samtidigt som den brasilianska militärdiktaturen inrättades 1964. Juntans initierade nybyggarpolitik i Amazonas blev detsamma som en utfäst dödsdom, ett slags ekologisk fatwa som ingen i slutändan förmådde befria honom ifrån. Han var heller inte den förste att förbannas av civiliseringspolitikens knektar:
 
”Hans folk blev förmodligen mördade av boskapsskötare [på 1970-talet och] som invaderar regionen i halsbrytande hastighet”, skrev Fiona Watson 2004.

Istället för att fly ut i civilisationens periferier – där världens ursprungsfolk numera utgör 15 procent av planetens miljontals människor som lever i extrem fattigdom – dröjde mannen kvar på sin jord. År efter år i ensamhet, årtionde efter årtionde samtidigt som Tanaruterritoriets grönska naggades i kanten av bulldozrar, svedjebruk och sågar.

– Han är en symbol av vår rika mänskliga mångfald som är så avgörande för planetens framtid, säger Fiona Watson.

En framtid som endast anses hållbar med Amazonas som inflytelserik spelare.

En borttynad megasjö i Sahara

Amazonas är ingen isolerad ö. Liksom allt levande väsen på jorden är det tropiska regnskogsbäckenet beroende av sin omgivning. ”Jordens lunga” skulle inte stöpts i sin nuvarande form om det inte vore för en uttorkad sjö på utkanten av Saharaöknen i norra Afrika.

Tchadsjön har inte alltid varit en utmärglad och borttynande vattenkropp som numera kippar efter syre till följd av klimatkrisens framfart. För tusentals år sedan täckte Tchadsjön enorma ytor av dagens nordafrikanska ökenlandskap och i takt med att klimatet skiftade och sjön tynade bort övergavs sediment och jordarten kiselgur under Saharaöknens stekande sol.

Idag räknas den så kallade Bodélékratern som en av planetens dammigaste platser och den forna sjöbottnen har lösts upp och blivit till finkornigt damm som sveps med i frekventa ökenstormar.

Sandstormarna slungar iväg sina finkorniga passagerare långt fjärran öknen, till andra sidan om Atlanten, där den forna Megatchadsjöns mineraler, salter och särskilt kiselalger bidragit till att fertilisera Amazonområdets jord.

Svart jord

Amazonas ”svarta jord” har trots det långvägaresta stödet ändå förblivit svårtyglad, något som jordbrukare vittnat om i flera sekel. Ursprungsfolk sådde sina första frön i Amazonas jord för 6 000 år sedan, men olika tekniker – alltifrån svedjebruk till näringsmanipuleringar – krävdes för att skördarna skulle lyckas.

Den tropiska regnskogsregionen i Sydamerika är likväl hemvist för stora portioner av planetens levande varelser, varav många återfinns endast här. Amazonas tillhandahåller därtill en fjärdedel av alla aktiva ingredienser i moderna läkemedel.

Men precis som externa faktorer kan bidra till att fertilisera och livnära Amazonas jord kan externa intressen även lägga grunden för regnskogskroppens urholkning och förödelse.

Sågar, religioner och vapen

Före koloniseringen levde fem miljoner människor i Amazonas. ”Civiliseringen” av djungeln skulle dock rita om livskartan för allt sorts liv och gick av stapeln när spanska, portugisiska och tyska expeditioner började tygla den mytomspunna och resursrika regnskogen.

Sågar, religioner och framför allt vapen blev viktiga inslag i säkrandet av en långsiktig närvaro i en värld vars ursprungsinvånare betraktade de europeiska nykomlingarna som inkräktare.

När statskuppen 1964 förvandlade Brasilien till en seglivad militärdiktatur ändrades livsvillkoren inte bara för fackföreningsanslutna, journalister, kvinnorättsaktivister och människorättsförsvarare – framför allt kullkastades spelbrädan i Amazonas.

Allt i form av ett ekonomiskt, socialt och politiskt nybygge som gick under den slagkraftiga slogan: ”Brasil: Ame-o ou deixe-o.” Älska det eller lämna det.

”Ekonomiskt mirakel”

Militärjuntans självförtroende var stort och den brasilianska ekonomins uppsving – bottnad i oljeutvinning, timmerexport och köttproduktion – kallades till och med ”ett mirakel” och imponerade på västvärldens ekonomer men avslöjades snart vara ett finansiellt korthus med inflationsmanipulering och ”valutakorrigeringar” som ohållbar grund.

Juntans ekonomi var beroende av ett ansiktslyft av ”Brasiliens gröna öken”. Amazonas blev skådeplats för många av militärdiktaturens infrastruktur- och koloniseringsprogram. Det hette att ”marker utan människor” skulle stöpas om till ”marker för människor utan mark”.

Dessutom upprättades militärbaser, dammar byggdes och vägar anlades. Men framför allt ämnade statliga transmigrationsprogram sopa undan växande sociala problem och potentiella politiska motståndsmiljöer i landets södra miljonstäder genom att dela ut marklotter i svårtillgängliga djungelutposter.

I militärjuntans ögon handlade det om ett effektivt bruk av en enorm och oexploaterad terra incognita. Amazonas var oxen som stod i hagen om dagarna istället för att vara ute och arbeta på åkern och bidra till bondgårdens överlevnad.

Och följden? Söndrade och förlorade ekosystem, skövlade skogspartier lika stora som västeuropeiska nationer och fördrivna ursprungsfolk beredde plats åt nybyggare, gruvprojekt och sojaproduktion.

”Tipping point”

Sedan dess är Amazonas en ändlig resurs och oumbärlig för Brasiliens ekonomi. Att bromsa utvecklingen innan regnskogsregionen når sin ”tipping point”, sin brytpunkt, beskrivs därför som en av mänsklighetens primära åtgärder för att dämpa klimatkrisens globala knytnävsslag.

– Vi spelar en miljövariant av rysk roulett, säger Paulo Brando, tropikekolog vid University of California, till Nature.

I den brasilianska revolvern som riktas mot ”jordens lunga” utgör patronerna den så kallade bibel-vapen-biff-trojkan, där evangeliska kyrkoorganisationers aktiva omvändelseprogram, vapenlobbyn och boskapsindustrin fortsatt avfyra sina salvor mot ekosystem och ursprungsfolk långt sedan diktaturepoken upphörde 1985.

Under Jair Bolsonaros presidentskap har exploateringen och koloniseringen av Amazonas växlat upp och accelererat. Liksom sina politiska förebilder inom den brasilianska militärjuntan ser Bolsonaro på Amazonas som en nationell ”skogsresurs” att tämja och regionens ursprungsfolk bör civiliseras eller, helt enkelt, flyttas på.

2020-talets politiska refräng ekar militärdiktaturens schlager: ”Brasil: Ame-o ou deixe-o.” Älska det eller lämna det.

”Inga illegala aktiviteter”

En sanningskommission har fastslagit att tusentals personer tillhörande Brasiliens ursprungsfolk dog till följd av konfrontationer, sjukdomar och regelrätta mord under diktatorepoken.

Trots sanningskommissionens slutsatser har militären vidhållit att ”inga illegala aktiviteter” ägde rum i Amazonas – tvärtom bidrog armén till att syresätta en grön och livlös öken.

Alla anklagelser om pågående folkmord har effektivt viftats undan och militärens lyckosamma förnekelsestrategi är helt central för att förstå den brasilianska allmänhetens utbredda tvivel kring begångna folkmord och massövergrepp mot ursprungsfolk, konstaterar journalisten Rubens Valente i sin historiska folkmordsgenomgång i boken ”Os Fuzis e as Flechas” (”Gevären och pilarna”).

– Fram tills idag har den brasilianska armén aldrig bett om ursäkt för något dödsfall, de sjukdomar, de förlorade markområden eller andra brott som begicks mot ursprungsfolken, sa Rubens Valente i en intervju med Folha de São Paulo i juni 2020.

Av jord är du kommen …

Bland de tusentals mördade människor tillhörande Brasiliens ursprungsfolk återfinns de sista medlemmarna i en okänd stam i Tanaruterritoriet, i Rondônia. Mannen som påträffades död i ”Hydda Nr.53” överlevde, oklart hur, militärens och kapitalets framfart.

Och ”Hydda Nr.53” inom kort går hyddan samma öde till mötes som allt organiskt material i Amazonas. Det bryts ner och fullföljer ett kretslopp.

– Hans död är en väckarklocka för oss alla att respektera och värdesätta ursprungsfolks kunskaper och visdom och deras rätt att vara annorlunda, säger Fiona Watson.

… Jord ska du åter varda

I Tanaruterritoriet, i de lundar som länge inhyste den man som dennes omvärld titulerade som ”världens ensammaste människa”, handlar det annars om två konkurrerande kretslopp:

Det ena: den antropocena människans industrialisering av den natur som anses vara ett hinder längs vägen mot civilisationen.

Det andra: det kretslopp som växt fram på en planet på beboeligt avstånd från solen, långt före någon människa satte sin fot i en tropisk lövsal som fått namnet Amazonas.

– Vi måste göra vad vi kan för att förhindra tysta och dolda folkmord på icke-kontaktade stammar som försvarar sina skogar mot allt våldsammare angrepp och intrång, i Brasilien och på andra platser i världen, säger Fiona Watson.