Som kvinna med funktionsnedsättning, uppfostrad i en konservativ familj i Afghanistan var det knappast en självklarhet att hon skulle få utbildning. Men hennes rörelsehinder, orsakat av barnförlamningen polio blev avgörande för Jamila Afghanis framtid, berättar hon under ett Sverigebesök, på ett hotell i centrala Stockholm.

– Funktionsnedsättningen oroade mina föräldrar, eftersom det viktigaste i vårt samhälle är giftermål. Om flickor har bra kroppar, bra ansikten och bra arbetslivserfarenhet kan de hitta bra makar.

Hennes konservativa föräldrar tillät inget av Jamila Afghanis syskon att gå i skolan.

– För min familj var utbildning något dåligt. Men när jag inte kunde leka med barnen och ofta blev sjuk rekommenderade en av läkarna min far att sätta mig i skolan. Med det jag lärde mig förändrades min attityd. Jag kände mig stärkt. Utbildningen begränsade funktionsnedsättningen.

Jamila Afghani berättar att hon bråkade med sin mamma om hur hennes olydiga bröder kunde få bättre mat och kläder, och fick höra att islam givit pojkar företräde. 

– Jag undrade vad det är för religion jag har, som prioriterar bråkiga människor medan vi som är lydiga och mer respektfulla inte kan nå den positionen. Så jag började lära mig min religion.

Läste Koranen själv

När en skriftlärd inte kunde svara på hennes frågor bestämde hon sig för att lära sig arabiska och läsa Koranen själv, något som förändrat hennes liv, berättar hon.

– Sedan dess arbetar jag för att bekämpa den här strömningen som skadar afghanska kvinnor och barns liv. Så tack och lov visade sig min funktionsnedsättning vara ett mirakel i mitt liv.

Jamila Afghani har grundat och leder i dag flera afghanska organisationer för flickors utbildning och kvinnors rättigheter.

I slutet av augusti förra året var hon en av de som behövde evakueras från Kabul för att undkomma talibanväldet. Ofta tog sig personer med god fysisk kondition och myndighetskontakter ut, medan kvinnorättsaktivister och människorättsförsvarare lämnades kvar.

– Det internationella samfundet deklarerade att 10 000 skulle evakueras, 20 000, 40 000, de höjde förväntningarna till en väldigt hög nivå, och nu kan de inte hantera det. Ett stort antal människor befinner sig i läger i olika länder utan att veta något om sin framtid. En del återvänder frivilligt på grund av osäkerheten, trots att de vet att de är i fara när de kommer tillbaka. Men de ser inga alternativ, säger Jamila Afghani.

Sedan talibanerna återtog makten i augusti förra året har situationen i landet förvärrats stadigt. Utsikterna var inte goda innan heller, påpekar Afghani krasst, men maktskiftet drabbar särskilt flickor och kvinnor hårt. Flickors skolgång har stoppats, förutom i ett fåtal provinser. Barnäktenskapen har ökat. Och kvinnor som undervisade i pojkskolor har förlorat sina jobb.

Bilden bekräftas av människorättsorganisationen Amnesty international i en färsk rapport.

– Det sägs att omkring 10 000 kvinnliga lärare blivit arbetslösa. Förutom hälso- och näringslivssektorerna har samtliga ministerier stängts för kvinnor.

Alla kvinnor som jobbade där har blivit arbetslösa, konstaterar Afghani.
Den humanitära krisen är enligt hennes bedömning på sin kulmen. De finansiella flödena i landet har närapå avstannat till följd av sanktioner, och de ekonomiska utmaningarna är omfattande. Många måste tigga ihop mat för dagen.

Får inte gå till jobbet

Ett stort hinder är att kvinnor inte får röra sig i samhället, gå till jobbet eller resa utan en man vid sin sida. Att kvinnor i offentligheten dessutom måste täcka sina ansikten kränker yttrandefriheten och är ”bara för mycket”, anser Jamila Afghani. I februari greps ett 40-tal kvinnor som hade protesterat mot talibanernas restriktioner.

Några av dem är kvar i Kabul, bevakade av talibanerna. Andra väntar på visum i Pakistan för att ta sig vidare till andra länder, men flera har nekats. Att stödja kvinnorättsaktivister som fortsätter försöka förändra inifrån är förenat med risker, och protesterna har blivit mycket försiktiga.

– Nyligen protesterade kvinnor anställda av staten i den centrala parken i Kabul. De sa ”vi är teknokrater, vi har kompetens och förmåga att bidra till utvecklingen i landet, och vi står inför en osäker framtid”, berättar Afghani.
Protesten gick lugnt till, men kvinnornas krav möttes heller inte. De fick ingen respons alls, enligt Jamila Afghani. Hon berättar att det funnits tilltro till att kvinnor, efter att ha protesterat, lättare skulle kunna evakueras.

– Men nu möter de så stora utmaningar, de är fast i landet, eller kanske i Iran eller Islamabad. Det skadar moralen, samtidigt som talibanernas restriktioner ökar.

Till exempel berättar Jamila Afghani att ansvaret för att kvinnor inte ska bryta mot talibanernas klädkod läggs nu på männen i familjerna.

– Det är ett sätt att pressa män att kontrollera kvinnor mer. Så nu, om kvinnor vill protestera, kommer de i första hand att stoppas av sina manliga familjemedlemmar.

Medieskugga

Svenska Migrationsverket skriver i beslut om avslag på asylansökningar från afghanska kvinnor och flickor att det ankommer på dem, vid ett återvändande, att ”anpassa sig till sitt hemlands kulturella seder och bruk”. Det vill säga talibanernas seder.

När Jamila Afghani får höra formuleringen reagerar hon starkt.
– Det är verkligen orättvist, verkligt inhumant. Särskilt av de länder som säger sig stödja agendan för kvinnor, fred och säkerhet, som pratar om resolution 1 325 (FN:s säkerhetsråds resolution om kvinnor, fred och säkerhet, reds anm.) vid varje tillfälle, men ändå agerar såhär. De lurar kvinnor överallt, och de lurar kvinnorna i Afghanistan.

Och Afghanistan har hamnat i medieskugga. Det talas om den bortglömda konflikten. Jamila Afghani uppmanar feminister och kvinnorättsaktivister i hela världen att stödja de afghanska kvinnorna.

– Det är kristallklart att vi inte haft något att göra med att talibanerna getts makten. Vi hade ingen makt. Vi bestämde inte.

Jamila Afghani anser att det internationella samfundet utnyttjade kvinnorna i Afghanistan som förevändning för militär intervention. Nu när den är över vänds kvinnorna ryggen.

– Det internationella samfundet måste stå vid vår sida, och vi får inte låta dem glömma Afghanistan. Vi lider. Afghanistan lider. Afghanska kvinnor lider. Var är humanismen de talade och talar om, var är 1325-konventionen som engagerar dem, är Afghanistans folk inte människor?

Samarbeta med talibanerna

Att låta bli att samarbeta med talibanerna är enligt Jamila Afghani varken möjligt eller önskvärt.

– Jag önskar att vi hade en trollstav så vi kunde säga poff och ta bort talibanerna. Dessvärre har vi inte det. Vare sig vi gillar det eller inte styr talibanerna. De har makt på marken, de är överallt och blir starkare för varje dag. Det är nödvändigt att samarbeta med talibanerna. Det finns inget annat alternativ. Men det ska vara på ett sätt som ger resultat! säger hon.

Jamila Afghani betonar att regionala makter som Kina, Qatar, Förenade arabemiraten och Pakistan har mycket goda relationer med talibanerna. Och att Indien är på väg att öppna sin ambassad i Afghanistan, medan framför allt Nato-länder säger att de vägrar ha med talibanerna att göra.

– Men jag vet att de håller möten bakom stängda dörrar. Det kommer inte ut i medierna. Varför inte? De borde göra det öppet och berätta vad de pratar om, vilka resultaten blir och hur de ska följas upp. Vi, det afghanska folket, har rätt att vara involverade i alla de här förhandlingarna och samtalen de har bakom scenen. Vi måste få vara med, det är vår framtid, det är vårt land, och vi måste få säga vad som är bra och vad som är dåligt för oss, säger Jamila Afghani.

Öppna ambassader

Hon förespråkar därför starkt att fler länder ska öppna ambassader i Afghanistan.

– Vi har inget kvinnoministerium, inget rättsväsende på plats. Det internationella samfundet borde vara på plats och se vad som händer i landet. Då skulle talibanerna åtminstone känna sig lite ansvariga, för nu när allt lämnats i deras händer går de omkring och är stolta – utan någon rädsla, utan några begränsningar. Det är inte bra.

När de Nato-flaggade trupperna drogs tillbaka från ett sargat Afghanistan var det inte första gången militär intervention visat sig vara en återvändsgränd, och inte heller den sista. Ukraina-konflikten visar igen att eldar som inte släcks sprider sig, menar Jamila Afghani.

– Alla vet det, alla beslutsfattare vet, det internationella samfundet – alla vet. Men på grund av deras krigsekonomi, deras vapenfabriker använder de mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och demokrati som förevändning på samma sätt som talibanerna använder islam och sharia för att ta ifrån kvinnor deras rättigheter. Jag kan inte se någon skillnad i attityd. Som feminist, människorättsaktivist, kvinnorättsaktivist, mor, kvinna har jag aldrig stöttat krig. Krig kan inte berättigas på någon nivå.

Jamila Afghani är ordförande för den afghanska sektionen inom Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF). Hon tror på fredsbygge, förhandlingar, dialog. Dock inte under vilka omständigheter som helst.

– Om vi bygger en fred där folket är involverat, och de själva uttrycker att de känner ägarskap, då kan de ta ansvaret. Istället handlar det alltid om att tvinga en fredsprocess eller ett krig på oss, vilket vi kan se resultatet av. Alla borde lära sig av det, särskilt Nato och allierade länder, för just nu knackar kriget på er dörr, säger hon och varnar för konsekvenserna av att inte ta lärdomarna från Afghanistan på allvar.

– I över 40 år hade vi krig i Afghanistan. Så det var ingen lösning. När människor ägnar sig åt krig, då räknas inte utbildning, kompetens, erfarenhet. Om du sätter ett vapen i en läkares hand förändras hans roll. Om du sätter ett vapen i handen på en ingenjör förändras hans roll, han förblir inte en ingenjör, han blir en vapenbärare.

”Förlåt om jag är för bråkig”

Hur ser hon då på att hyllas med Anna Lindh-priset i ett land vars regering kallar sig världens första feministiska, och har reagerat på hotet om krig med att så snabbt som möjligt försöka gå med i Nato.

– Jag har en scen där jag kan höja min röst, dela smärtan i mitt hjärta. Det är okej att några få personer får ett erkännande, men vi bör inte uppmärksamma det goda vi gör här, utan varför vi glömmer hundratals människor som står längst bak, som lider, som möter så många problem. Människor har inte ens ett mål mat om dagen. Hur kan det kallas feministiskt? Hur kan det kallas mänskliga rättigheter? Hur kan ni kalla er själva eller oss själva civilisation, demokrater?

– Förlåt om jag är för oartig, om jag är för bråkig. Mitt hjärta gör så ont. Mitt hjärta blöder för mitt folk. För Ukrainas folk. Politikerna borde inte spela dubbelspel med oss, som om de trodde att ingen visste, att ingen kan förstå. I den här teknikens tid är det inte längre en hemlighet.

Ändå är det oftare feminister och fredsaktivister som bemöts med hat, som beskylls för att krama ena eller andra sidan i konflikter, som kallas naiva. I slutänden kokar det enligt Jamila Afghani ner till att makt och pengar är i händerna på ett fåtal. Medan fredsaktivister och feminister har begränsade möjligheter.

– Vi har inte tillgång till resurser. Om vi får pengar är det från de här regeringarna som, på ett eller annat sätt, sätter agendan för oss. Ibland känns det så ledsamt att miljoner och åter miljoner intellektuella människor, ärliga människor inte kan få stopp på några få bråkstakar som förstör allas liv. Det borde finnas en stark internationell rörelse, nerifrån och upp. Det vill jag verkligen se.