Samma förmiddag som Magdalen Andersson gick till talmannen för att ansöka om avsked, publicerades två statliga utredningar som kan ge hennes efterträdare huvudvärk.

Valvinnarna M, Kd och Sd har alla lovat att inblandningen av biodrivmedel ska minska kraftigt för att på så sätt pressa ned bränslepriserna. Lägg därtill att partierna kan få en oväntat allierad i form av Vänsterpartiet, som också sagt sig vilja se en kraftigt minskad reduktionsplikt – så kan vi vänta oss att den i alla fall inte lämnas oberörd. Men det finns över fyra miljoner hinder på vägen. Det vill säga de bränslebilar som kör på våra vägar och som till betydande del kommer att vara kvar 2030. Det år då utsläppen från vägtrafiken ska ha minskat med 70 procent till 2030 jämfört med 2010, enligt det klimatmål som sju av åtta partier ställt sig bakom.

Så vad ska till för att ersätta den utsläppsminskning som biodrivmedel annars skulle stå för? Reduktionspliktens kritiker har under valrörelsen stämt in i den kör av partier som velat förbättra förutsättningarna för köp av elbilar, medan Vänsterpartiet även slagit ett slag för minskad biltrafik.

Men hur partierna ska kunna infria sina vallöften utan att äventyra klimatmålet, ser ut att bli en svår ekvation att lösa. Trots att elektrifieringstakten gått snabbare än vad myndigheterna spådde när en indikativ målbanan för inblandningen av biodrivmedel sattes 2020, är det ingen räddare i nöden. Den förhoppningen punkterade Energimyndigheten i torsdags, då den la förslag på uppdaterade målbanor där man tagit höjd för en snabbare elektrifieringtakt. Några radikala förändringar såg inte myndigheten framför sig.

"Att byta ut alla fossila bilar tar tid"

Energimyndighetens alternativ med lägst nivåer av biodrivmedel fram till 2030 skulle inte bara kräva en ”kraftig elektrifieringstakt” utan också en ”kraftigt minskad trafikutveckling”. Ändå skulle det vara betydligt mer än vad M, Kd och Sd sagt sig vilja sänka reduktionsplikten med (Vänsterpartiet har inte angett någon exakt nivå).

– Enligt vår analys står reduktionsplikten för majoriteten av utsläppsminskningarna som krävs för att nå målet till 2030 om minskade utsläpp med 70 procent jämfört med 2010 i transportsektorn. Genomför vi inte de föreslagna förändringarna behöver andra styrmedel och åtgärder stå för motsvarande utsläppsminskningar, sa Sara Sundberg, chef för enheten för drivmedel och hållbara bränslen på Energimyndigheten i samband att utredningen publicerades.

Men att andra styrmedel ska fixa biffen, ja den förhoppningen punkterade en annan myndighet samma dag. Trafikanalys presenterade då ett regeringsuppdrag om att ta fram nya styrmedel för transportsektorns omställning inför nästa klimatpolitiska handlingsplan. Förslagen skulle ses som komplement till redan beslutade åtgärder – och handlade om alltifrån sänkta hastigheter i städer till en skrotningspremie. Men i rapporten står också att man inte sett några styrmedel som skulle kunna motsvara den betydelse som reduktionsplikten har för att nå målet till 2030, inte ens om förslagen förstärktes kraftigt.

– Vi har inte lyckats identifiera något annat styrmedel som kan ersätta reduktionsplikten på kort sikt, mycket av det som faller inom ett transporteffektivt samhälle (så som åtgärder som kan minska vägtrafiken reds anm.) ligger inom samhällsplaneringen och det tar tid. Att byta ut alla fossila bilar till elbilar tar också tid, en bensinbil har en livslängd på mer än 15 år, säger Lennart Thörn, utredare på Trafikanalys.

"Där satte sig partierna på tvären"

Tidningen har sökt företrädare för V, Kd och M som till skillnad från Sd står bakom riksdagens klimatmål för en kommentar – utan resultat. Men senast nästa år måste den kommande regeringen presentera en klimatpolitisk handlingsplan. I den ska det framgå hur de svenska klimatmålen ska kunna nås. Kravet regleras av klimatlagen, som när den antogs skulle göra det ”olagligt att prioritera bort klimatet”, för att använda tidigare klimatminister Isabella Lövins ord.

Men riktigt så skarp är inte lagen, förklarar Simon Matti, professor i statsvetenskap vid Luleå universitet.

– Även om klimatlagen är en lag fungerar den inte som en lag i brottsbalken, den är där för att den ska binda även framtida administrationer till att inte helt kunna omkullkasta klimatpolitiken, men det är klart att det går, säger han.

Klimatlagen reglerar det klimatpolitiska arbetet. Det vill säga att regeringen återkommande ska presentera en klimatredovisning, en klimatpolitisk handlingsplan och inrätta ett oberoende råd som kan granska klimatpolitiken. Något som kan sätta press på regeringen att nå målen och göra klimatpolitiken transparent. Men lagen binder inte nuvarande och framtida regeringar att vidta de åtgärder som behövs för att målen ska nås.

– En sådan målreglering fick man inte in i lagstiftningspaketet. Där satte sig partierna på tvären, säger Simon Matti.