Flyktingfrågan har slagit en rejäl kullerbytta i och med kriget i Ukraina. ”Aldrig tillbaka till 2015” visar sig lika framsynt som att internet är ”en fluga som kanske blåser förbi” – som en it-minister en gång sa. För flyktingarna verkar bli betydligt fler än 2015, och den här gången vill alla ta emot dem.

Det är en sådan oerhörd lättnad att vi inte stänger dem ute. För dem själva framför allt, så klart. Men också för oss som har fått ”stram migrationspolitik” och omänskliga utvisningar nerkört i halsen i så många år. Det självklara blir självklart, empati får vara empati och det är klart att vi ska dela med oss.

Men det är också något som inte stämmer. Milt sagt. Skillnaden som man gör mellan flyktingar från Ukraina och exempelvis Syrien. Ljushåriga flyktingar och mörkhåriga. SD:s Oscar Sjöstedt sa i SVT:s Rapport att de som kommer från Ukraina är ”riktiga flyktingar” medan de som har flytt från andra länder har gjort det ”av ekonomiska skäl”.

Isobel Hadley-Kamptz, krönikör i Syre, visar i en ledare i Dagens nyheter en serie bilder från städer som människor flyr eller har flytt ifrån. Söndertrasade hus, gator med hål stora som rum efter bomber som slagit ner, stålskelett som har varit bilar, sjukhus i ruiner, i Mariupol och Mosul, Charkiv och Aleppo, Kiev och Kansafra. Krig är krig.

Sen finns det de som har läst intervjun i höger-om-höger-blaskan Bulletin med Danmarks tidigare migrationsminister Inger Stöjberg, och fått för sig att anledningen till att fler män flyr från länder i Mellanöstern är att de är fega egoister. I motsats till de ridderliga ukrainarna som räddar kvinnor och barn först.

Det är rasism under en mycket tunn täckmantel, om ens det. Män mellan 18 och 60 år får inte lämna Ukraina, och själva flykten verkar mindre riskabel än den ofta är från Mellanöstern. Flyktingarna från Ukraina åker tåg, buss och bil, de smugglas inte in i containrar och de riskerar inte att drunkna i Medelhavet. Men före detta migrationsminister Inger Stöjberg ser inte den skillnaden. Antagligen vill hon inte se den.

Men utöver allt det där finns det en annan sak som gör att inte ens SD gärna kan motsätta sig att de ukrainska flyktingarna kommer hit. Ukrainare med biometriska pass kan resa in i EU-länder och stanna i tre månader utan visum. Många söker inte ens asyl. Så vad ska de göra?

Om vi kommer ut på andra sidan av det här tror jag vi kan ha lärt oss något som samhälle. Jag tror att rasismen kommer att flaga av som gammal brunfärg när de som brukar håna empati och solidaritet hittar den hos sig själva och upptäcker att det varken är löjligt eller farligt utan rent av livsviktigt.