En liten debatt har förts på dagstidningarna, om millenial-generationens benägenhet att sälja sina själar till företagen. Influencers, kulturarbetare, till och med konstnärer gör samarbeten med företag i form av reklam och betalda samarbeten. Av någon anledning har min generation sämre motståndskraft, det är inte coolt att tacka nej till storföretagens grepp om samtidskulturen.

Tydligen har det ingenting att göra med det samhällssystem vi lever i, där att ha tak över huvudet och mat på bordet kräver en uppfinningsrikedom och ett entreprenörskap som kan få en nå genom bruset tillräckligt för att vara en levande annonspelare. Alternativt konkurrera med tusentals människor om att sälja sin tid till en arbetsplats. Det är typiskt för vår tid, att se bortom maktstrukturerna och fokusera på individen, som borde veta bättre, ta sitt ansvar och helt enkelt ”jobba gratis”. Detta är lätt för en journalist att säga från DN-skrapans trygga vrå, vars lön är finansierad av annonser och vars arbetsgivare är en aktiv upprätthållare av systemet som vagt kan anses kritiseras i texten.

Samtidigt har EU lagstadgat om minimilön och vill få Sverige med på tåget, något LO slår ifrån sig som ett bakslag för fackligt arbete i Sverige, då minimilönen kan användas som ursäkt för att inte förhandla med arbetarna. Jag förstår kritiken, både mot gigekonomins sell-out-tvång och lagstadgade minimilöner, men jag vill höra om alternativen. Hur skulle det vara om vi bytte ut minimilönen mot basinkomst och gigekonomi med lokal ekonomi? Varför verkar det som rena fantasin att frångå business as usual, när världen står inför katastrof efter katastrof?

Istället verkar det alldeles självklart att företagen äger rätten att sätta arbetsmarknadens och samtidskulturens standard och att villkoren är så förkastliga att hela EU måste gå in med lagstiftning så att människor ska kunna leva av sin lön. Är det ingen som då börjar ifrågasätta systemet vi lever i? Att reglera och lagstadga i all evighet är ingen lösning på problemet; att allt färre människor kan leva på sin lön eller få ett jobb över huvud taget samtidigt som de rika bli rikare och planeten alltmer utarmad.

Det är inte underligt att unga människor inte har något hopp för framtiden, då hela meningen med livet verkar gå ut på att göra sig attraktiv nog att utnyttjas av företag bara för att bli utbränd och fattig, fast på en planet med allt mindre förutsättningar för liv bara för att sedan anklagas för att ha sålt sig av välbetalda kulturskribenter.

Det är inte min generations moral det är fel på, det är den materiella verklighetens ramar inom vilka vi är fast det är fel på. Det globala, nyliberala marknadssamhället måste bytas ut mot mindre demokratiska samhällen, där ekologi och mänskliga rättigheter är självklara grundpelare. Där ingen behöver sälja sig för att betala hyran, då basinkomst täcker det behovet och lämnar utrymme åt viktigare åtagande som att ställa om samhället till ett fungerande, hållbart sådant, där gigekonomin är ett minne blott och kulturen kan blomstra utan betalda samarbeten.