Indien har ingen arbetarklass på samma sätt som i andra länder – utan det handlar snarare om stora grupper av arbetare som tillhör de lägre kasterna. Det säger Manas Ray, som är professor i kulturstudier vid Centret för samhällsstudier i Kolkata.

Dessa lågkastiga grupper är svagt representerade inom styret av landet och enligt Manas Ray får de inte tillräckligt med stöd från frivilligorganisationer.

– Det finns ingen stark civil sektor som arbetar för att stärka de marginaliserade grupperna på samma sätt som det finns i andra länder i regionen. Dessutom har hundratals ickestatliga organisationer tvingats lägga ned sin verksamhet i Indien de senaste åren, säger Manas Ray till IPS.

Bangladesh har gått om Indien

Han menar att situationen är en annan i grannlandet Bangladesh, där starka ickestatliga organisationer i högre grad når fram med stödinsatser till de mest marginaliserade grupperna.

– Att inte Bangladesh tvingas hantera bördan med ett kastsystem har en stor betydelse, säger Manas Ray.

Förra året gick grannlandet om giganten Indien i fråga om inkomst per capita.

– Bangladesh, som tidigare betraktades som ett hopplöst fall, kan nu räkna med att behålla ledningen under den närmaste framtiden. Och det beror på de investeringar som har gjorts i form av sociala satsningar inom i synnerhet utbildning och vårdsektor, säger Manas Ray.

I en färsk rapport från den brittiska hjälporganisationen Oxfam beskrivs Indien som ett ”mycket ojämlikt land” där den rikaste tiondelen av de 1,4 miljarder invånarna kontrollerar hela 77 procent av egendomarna. Enligt rapporten har klyftorna i Indien fortsatt att vidgas under flera decennier.
Enligt en beräkning från Oxfam skulle det ta 941 år för en lågbetald indisk arbetare på landsbygden att tjäna ihop samma summa som en chef för ett av landets stora textilföretag gör under ett år.

De rika gynnas av ekonomiska systemet

Oxfam menar att de stora klyftorna beror på att landets ekonomiska system gynnar de rika på bekostnad av de fattiga och marginaliserade. Enligt organisationen ledde pandemin till att 84 procent av de indiska hushållen drabbades av minskade inkomster under förra året – samtidigt som antalet miljardärer i landet ökade kraftigt.

Manas Ray anser att pandemin har satt ljuset på de djupa orättvisorna. Som exempel nämner han hur miljontals inhemska migrantarbetare blev helt övergivna i städerna i samband med att Indien plötsligt stängdes ned. De blev av med sina jobb och många hade varken tillgång till mat eller bostad, utan tvingades ut på långa vandringar för att på egen hand försöka ta sig tillbaka till sina hemorter.

Fackliga organisationer uppger att de flesta av de uppskattningsvis 200 miljoner migrantarbetarna i Indien blev av med sina arbeten när landet införde en av världens striktaste nedstängningar.

Medan mängder av migrantarbetare tvingades ut på långa folkvandringar skickade den indiska regeringen ut chartrade flyg för att hämta hem studenter och andra priviligierade grupper som hade drabbats av nedstängningar i andra länder.

Indien har sedan många år ett kvoteringssystem som syftar till att öppna för att fler lågkastiga och så kallade daliter ska ges möjlighet att arbeta inom den offentliga förvaltningen. Men på de högsta positionerna har deras antal förblivit försvinnande litet.

Prabhat Patnaik, tidigare professor i ekonomi vid Jawaharlal Nehru-universitetet i New Delhi, säger att de djupa orättvisorna i landet bör bekämpas genom en ökad beskattning av de rika – där intäkterna går till sociala satsningar.

Höga vårdkostnader och ojämlik sjukvård

Detta är samtidigt ingen enkel åtgärd i ett land där bara en liten del av befolkningen deklarerar inkomster som är så höga att de behöver beskattas.
Enligt Oxfam drivs många miljontals indier varje år in i fattigdom på grund av landets höga vårdkostnader. Indien är ett av de länder i världen som satsar minst på sin sjukvård – under 2021 gick endast 1,8 procent av de offentliga utgifterna till sektorn.

Och samtidigt som Indien har flera högt ansedda specialistsjukhus, som lockar till sig utländska patienter, så är barnadödligheten fortfarande mycket hög i flera av landets fattigaste delstater.

Även Prabhat Patnaik menar att den ekonomiska politiken har gynnat de välbeställda under flera decennier. Arvsskatten avskaffades på 1980-talet, och 2017 slopades förmögenhetsskatten – vilket enligt honom har lett till att landets rikaste familjer blivit ännu rikare. Hösten 2019 sänktes dessutom bolagsskatten drastiskt.