Som Natomedlemmar riskerar vi att bli mindre självständiga – men om de nordiska länderna samarbetar inom alliansen för självständighet, demokrati och mänskliga rättigheter, skriver Ingvar Flink.
DEBATT. Enligt utrikesdepartementet är syftet med vår utrikespolitik är att försvara vår självständighet, demokratin och mänskliga fri-och rättigheter (MR). Detta i samklang med andra västländer, särskilt EU. På senare år har det blivit lite si och så med det. Med Göran Person och Carl Bildt har en avveckling av vår självständighet inletts och Nato-ansökan går i samma riktning.
Men i broschyren Om krisen och kriget kommer från 2018 får vi andra besked. Följande citat infördes redan under andra världskriget av militären: ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.” Det gäller än i dag, aldrig uppge vår självständighet! Naturligtvis är det bra att ha ett starkt försvar så att vi aldrig kommer i en situation som till exempel palestinier och kurder, som kämpar för sin självständighet. Men om vi skulle hamna där, vad gör vi då?
Att använda fredliga och rättsliga medel har visat sig problematiskt, vilket västsahariernas kamp för självständighet klart visar. Alla försök att via Internationella domstolens och EU-domstolens positiva beslut till en fredlig lösning av Marockos olagliga ockupation av deras land har stoppats av Frankrike i EU och FN. Då återstår endast att med militära medel försvara vår självständighet i likhet med kurderna och palestinierna. Risken är då att vi blir kallade terrorister!
Under de senaste dryga hundra åren har vi i Norden lärt oss en läxa genom att vi erkänt varandras självständigheter och därmed kunnat samarbeta på samma villkor och på så sätt uppnått fred mellan oss och den högsta välfärden i världen.
Redan under 1930-talet stödde Sverige Etiopiens kamp mot Italien och efter andra världskriget ökade stödet till de afrikanska befrielsekrigen från Algeriet till södra Afrika. Socialdemokraterna kunde framgångsrikt förena arbetet för de demokratiska värdena med realpolitik.
Då de nordiska länderna efter kriget 1945 hamnade i beroende av de olika stormaktsblocken, Finland av Sovjet och Norge och Danmark av Nato förhindrades ett samarbete både på det militära och det ekonomiska området. En gemensam försvarsallians och ett Nordek kunde inte genomföras.
I bästa fall skulle ett gemensamt Natomedlemskap kunna användas till något positivt av de nordiska länderna med återverkningar även inom EU. Ett samordnat nordiskt block borde inom Nato vara tillräckligt starkt för att verka för självständighet, demokrati och MR gentemot Nato-medlemmar som Turkiet, Polen och Ungern. Dessutom för att Nato ställer sig positivt till palestiniernas, kurdernas och västsahariernas kamp för självständighet mot Turkiet, Israel och Marocko, och därmed återta något av vår egen självständighet.
