Jag känner för att ta en lång sovmorgon. Det har varit några omtumlande veckor. Knepiga diskussioner. Jag och många med mig var ambivalenta. När vi ville diskutera frågan om Sveriges medlemskap i Nato möttes vi först av förakt. Det blir nästan alltid så när en utmanande tanke pockar på uppmärksamhet, men det var lite alarmerande – en tanke som inte får diskuteras brukar sällan tåla en diskussion.

Kriget i Ukraina upphävde alla antaganden om vår omvärld, Sveriges säkerhetsläge förändrades i grunden. Det var därför viktigt att genomföra en översyn av säkerhetspolitiken.  Till min förvåning visade det sig att somliga människor inte ville ha någon översyn, själva var de stolta över att aldrig ha ändrat uppfattning i någon fråga. 

Men det som var menat att vara ett bevis för ideologisk stadfasthet tycktes snarare vara ett tecken på lättja, i bästa fall ängslighet eller världsfrånvändhet.

Jag är kanske yrkesskadad, det kan vara en akademikergrej. Men vetenskaplig och intellektuell hederlighet handlar i grund och botten om att betrakta alla sina teorier som tillfälliga och föremål för revidering när de inte stämmer med fakta. Man ändrar sin omvärldssyn när omvärlden förändras.

Det finns många argument mot en anslutning till Nato, men de klokaste kom från dem som ville verka för fred, nedrustning och en kärnvapenfri värld. Mot dessa argument står en verklighet som är våldsam, under ständig upprustning och full av kärnvapen. Den är ful, cynisk och konspirativ till sin natur. 

Det finns ett hot mot Sverige, ett hot som inte nödvändigtvis alltid handlar om kulor och kanoner. En främmande underrättelsetjänst kan mycket väl upphäva vår demokrati utan att avlossa ett skott. Alldeles nyss lyckades den ryska militära underrättelsetjänsten – GRU – bidra till att göra Donald Trump till amerikansk president. Deras inblandning i brexit-kampanjen var ett eko från deras verksamhet åren 1973 och 1975 då man försökte förhindra Storbritanniens anslutning till EU.

Kreml har ägnat sig åt liknande ”aktiva metoder” i Europa sedan 1947. För att förhindra Frankrikes anslutning, gav Kreml instruktioner till extremister att provocera fram gatustrider. I dag undersöker fransk och kanadensisk polis upphovet till de ”gula västarna” respektive ”freedom flotilla”. Den svenska Säkerhetstjänsten utredde om påskkravallerna i Uppsala 1943 skedde på uppdrag av Berlin, Säkerhetspolisen undersöker garanterat Moskvas inblandning i påskupploppen 2022.

En fortsatt alliansfrihet kräver därför ännu större resurser – inte bara till svensk militär, utan framför allt till det svenska säkerhets- och underrättelseväsendet. Jag betvivlar starkt att de som hårdast argumenterade emot Nato kommer att acceptera det.

Drömmen är över, dags att vakna. Nu måste vi sluta gnälla och i stället verka för att Sverige påverkar Nato att i ännu högre grad använda sin enorma beredskapskapacitet för att tillhandahålla humanitärt bistånd och hantera effekterna av klimatdrivna katastrofer. Vi kan väl börja där.