– Man ska inte ta något för givet. Däremot ska man lyssna på det man själv vill och kan!

74-åriga Gunhild Pfeiffer-Merker vet vad hon talar om. Hon har medvetet valt ett liv utan elektricitet och rinnande vatten mitt ute i den småländska skogen.

Förmiddagens krispiga oktoberkyla byts mot behaglig värme inne i Gunhilds ombonade kök. I den gamla rödmålade gården utanför småländska Åseda har hon levt med man och barn, haft djur, brukat mark och odlat egen mat.

– När vi kom hit 1977 sade de ”Där blir de inte gamla”, berättar hon och ler.

Självförsörjningen har gett henne frihet och ekonomisk möjlighet att ägna sig åt sitt kall – att måla, skapa offentliga konstverk och skriva. Men ingen trodde väl att livet bortom det moderna livets bekvämligheter skulle bli särskilt långvarigt.

De hade fel.

En brunn som aldrig sinar

Vedeldning ger värme och stearinljus och fotogenlampor lyser upp rummen på kvällarna. Duschar gör Gunhild med hjälp av fyllda hinkar och ett stort kar på köksgolvet. Vatten, som smakar friskt och gott, hämtas i en åtta meter djup borrad brunn ute på gården.

Under två ovanligt torra somrar när barnen var små och familjen hade djur blev brunnen till ett orosmoment. Men vattnet har faktiskt aldrig tagit slut.

Märkligt, men den sinar inte. Som tur är, konstaterar Gunhild medan hon snabbt vevar upp en hink vatten.

Tidigare använde Gunhild jordkällare, i dag förvaras kylvaror som mjölk och mat nere i husets källare. Inne i köket förvarar hon dessutom stora mängder torkade örter. Bra att ha till matlagning, medicin och varma drycker, förklarar hon och visar upp över femtio glasburkar med bland annat malört, daggkåpa och mejram som står prydligt uppradade i ett stort skafferi.

– Det är min shopping, kan man säga. Jag är helt salig när det börjar komma upp, nässlan är det första som kommer upp. Sedan tillbringar jag hela sommaren och hösten med att samla in.

En del har börjat samla konserver under krisens 2022. Bra, tycker Gunhild som även hon preppar. Men i hennes fall handlar det exempelvis om extra mycket rotgrönsaker och just torkade växter i skåpen.

– Ja, jag har preppat. Ett bilbatteri, och så har jag samlat in mer matväxter det här året.

Laddar sina batterier

Hon lever ett omodernt – men ändå modernt liv – i skogen.

Här finns vare sig tv eller dator. Däremot lyssnar Gunhild på radio och tar på så sätt del av allt från nyheter till samhällsprogram och kultur. Gärna jazzmusik på helgen, tillägger hon.

Internet används inte. Räkningarna betalas i stället via bankgiro och bankkort och kontanter gäller vid inköp.

TT: Hur ofta åker du ner till byn för att konsumera?

– Jag gör det för skojs skull, om jag vill ha lite fetaost eller något sådant. Så någon gång i veckan.

Tvätten kan göras med hjälp av en gammal vevtvättmaskin, kokkärl och tvättvagga. Emellanåt går Gunhild gärna iväg och kör en omgång i grannens moderna tvättmaskin.

– Jag är varken fanatiker eller självutplånande.

Eftersom det fasta telenätet är borta så använder Gunhild mobiltelefon. Den som tittar riktigt noga uppe på den rödmålade gårdens tak upptäcker snart också den lilla solcellspanelen.

Modern teknik som Gunhild nästan varit lite före sin tid med hemma i Småland. Panelen hämtade nämligen hennes bror hem från USA redan under 1980- talet.

– Den är kanske är tillverkad 1982 eller 1983, och den håller ju hur bra som helst. Nu laddar jag mobil och ficklampsbatterier på den. Olika batterier som sedan laddas på solpanelens 12-voltsbatteri.

TT: Har du en powerbank med?

– Jajamensan! Jag har till och med två.

"Någon slags basic överlevnad"

Om omvärlden från början var oförstående till Gunhilds livsval så har attityden till det omoderna naturnära livet numera förändrats. Konstnärinnan har haft flera skolklasser på studiebesök och många i de yngre generationerna är mycket nyfikna på hennes livsstil.

– Jag märker att en del är oerhört intresserade.

Under svåra tider har Gunhilds enkla hushåll också klarat av att stå starkt.

Hon minns stormen Gudrun som främst drabbade södra och mellersta Götaland 2005. En svår vinter då hundratusentals blev utan el och vissa var strömlösa i många veckor.

– Det var rent fruktansvärt. Då var det vi som kunde hjälpa. Vi hade ett elaggregat och då kunde vi rädda grannarna så att deras frysar fungerade. Och två barnfamiljer kom hit och kokade välling till sina barn.

I elkrisens Sverige kan tuffa tider vänta igen. Gunhild delar gärna med sig av sina erfarenheter av att leva utan el och vatten. I grunden handlar allt om att kunna klara sig själv, anser hon.

– Alltihop kan ju lägga av. Det vet vi ju nu, understryker hon och fortsätter:

– Att ha tillgång till vatten är jätteviktigt. Och att kunna elda på något sätt så att man får mat.

– Någon slags basic överlevnad – det är viktigare än alla konserver.