Förberedelse – grön politik?

Förberedelse som samhälle

Inte alla kriser orsakar totalt ohållbara situationer för individer. På samma sätt orsakar inte yttre påfrestningar (torka, missväxt, pandemier) sammanbrott hos stater eller civilisationer. Det finns olika grader av resiliens – alltså motståndskraft – som är viktiga att ta med i beräkningarna. Ett samhälles resiliens bygger på flera lager: de individuella förberedelserna, civilsamhällets förmåga, näringslivet och staten. Att bygga resiliens i ett modernt samhälle kostar pengar och människors engagemang. När det inte är kris blir det en kostnad som är lätt att skära i. För vi glömmer så lätt kriser som uppstått. Vi kanske till och med sagt ”aldrig igen”. Men med tiden är det lätt att börja se viktiga förberedelser som bara ytterligare en post i utgiftskolumnen.   Begreppet resiliens kommer från början från biologin och handlar om att en hög grad av biodiversitet – biologisk mångfald – oftast skapar hög motståndskraft i ekosystem. Om något går fel finns det flera andra arter som kan göra samma eller liknande jobb för att upprätthålla helheten. Ju mer specialisering, desto lägre grad av resiliens rent generellt, eftersom varje aktör eller art riskerar att sänka hela systemet. Om det till exempel bara finns en art av insekt som pollinerar de flesta växterna i ett ekosystem kan hela systemet krascha om just den insekten minskar eller försvinner.

Under coronapandemins första månader spreds en bild där fyra vågor kom mot en liten stad, den första liten och den sista enorm. På den första vågen stod det ”corona”, den andra ”ekonomisk recession”, den tredje ”klimatförändringar” och den sista och största vågen var ”kollaps av biodiversitet”. Vid staden fanns en pratbubbla som sa ”Se till att tvätta händerna så kommer allt bli ok”. Bilden ville visa på att corona, den kris som allt handlade om 2020, bara är en i raden av allt större kriser som är på väg. Vi vet inte exakt vad som händer när arter eller miljöer försvinner. Det är som ett plockepinn där varje pinne som vi tar bort kan riskera att rasera bygget. Och vi vet inte om en pinne är bärande förrän vi rört den för mycket och då är det redan försent. Det finns många sårbarheter i det globala systemet. En av de största är just in time-principen. Alltså att lager kostar pengar och därför är en onödig utgift. Varor ska produceras och sedan snabbt komma ut i butikshyllorna. Det är i korta loppet ekonomiskt lönsamt, men blir katastrofalt när störningar sker. Ett förändrat och mer oregelbundet klimat kommer att orsaka olika typer av störningar – till exempel att transporter flyter sämre, elavbrott och störningar i de digitala system som hanterar kortbetalningar eller lagerhållning. Ett samhälle kan byggas för att skapa hög eller låg grad av resiliens. Det ekonomiska systemet med just in time-lösningar ger låg grad av resiliens. Det är i princip alla överens om. Att inte ha lager är som att be om problem när något gått snett eftersom det inte finns särskilt stora reserver. Att ha ett jordbruk som bygger på fossila bränslen när Sverige inte har någon egen olja bidrar också negativt till vår resiliens eftersom vi då blir beroende av oljeproducerande länder och välvilliga grannländer för att vårt jordbruk ska fungera.

Klimatanpassning

Ett mål utan plan är blott en önskan”. Antoine de Saint-Exupéry

Myndigheterna arbetar redan med klimatanpassning – alltså att rusta oss för det som är på väg. Det är inte någon kontroversiell åsikt att vi måste tänka framåt eller att klimatkrisen Förberedelse | 79 står för dörren. Enligt förordning 2018:1428 ska 32 nationella myndigheter och alla länsstyrelser genomföra klimat- och sårbarhetsanalyser. De ska ta fram myndighetsmål för sitt arbete med klimatanpassning samt en handlingsplan för att uppnå målen. Runt hälften av Sveriges kommuner hade i början av 2020 gjort klimatanpassningsprogram. Några större kommuner (som Göteborg och Malmö) tog redan vid millennieskiftet steg mot att anpassa sig till ett förändrat klimat medan många andra kommuner knappt påbörjat arbetet.

För att lära mig mer om hur samhället ska klara framtidens utmaningar bestämde jag mig för att gå på konferens. Under hösten 2020 var nästan alla konferenser digitala. Så jag satt hemma i soffan och deltog i ”Klimatanpassning – här och nu” som arrangerades av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i samverkan med räddningstjänsten Medelpad och räddningstjänsterna i Västra Götaland. I vanlig ordning var det svårt att hålla fokus uppe. Men känslan av att det ändå var viktigt fick mig att sitta igenom flera timmar utan paus. Dan Eliasson, som var generalsekreterare för MSB då, inledde med att tala om vikten av att både anpassa och lindra. Att vi måste anpassa samhället efter ett förändrat klimat. ”Det här förstår vi allihopa”, sa han med självklarhet i rösten. Han talade om de direkta konsekvenserna som extremväder, varmare klimat, havsnivåhöjning eller torka, men även om de indirekta konsekvenserna som påverkar på sikt, ”på gott och på ont”. Exempelvis förändrat jordbruk, kanske med möjlighet till fler skördar, och att turismen kanske skulle kunna öka eftersom det skulle vara ett drägligt klimat här medan Medelhavsområdet skulle vara obeboeligt under somrarna. Men även nya sjukdomar och en förändrad flora och fauna. En optimism skymtade fram, som så ofta i samtalen om hur Sverige kommer att klara klimatkrisen. Det fanns också saker i coronakrisen som kan leda ”miljöområdet” framåt menade Eliasson. Lite oklart vad han menade. Men det låter bra. Och det är symptomatiskt för hur klimatfrågan behandlas. För så länge det finns mål utan tydlig plan blir det bara ord.
 ”Samhället behöver klimatanpassas – här och nu”, slog Eliasson fast. Jag blev förvånad över hur radikalt det ändå lät när han pratade. Myndigheter har en tendens att tro att allt ska lösa sig eller inte förändras allt för mycket. Det är möjligt, rent av troligt, att Eliasson inte riktigt förstår vad livet i antropocen faktiskt kommer att innebära för oss. Kanske är den lättsamma tonen om att turismen kommer att blomstra ett tecken på det? Ett svårare ämne att ta upp i de sammanhangen är vart de miljontals klimatflyktingar, bara från Europa, ska ta vägen när det inte går att leva i Medelhavsområdet. Eller hur vissa livsmedel kommer att försvinna eller skena i pris eftersom torka och skyfall förstör skördarna i ett område. Hur kommer det att påverka EU:s politik och stabilitet? Den typen av frågor kommer att få mycket större betydelse för oss än en eventuell ökad turism. De frågorna är betydligt jobbigare att lyfta och får mycket stora politiska konsekvenser.
 I sitt inledningstal lyfte Eliasson de ökade satsningarna på att motverka klimatförändringarna som fanns i budgetpropositionen, men menade att det är problematiskt att klimatanpassningen fick minskat stöd i budgeten. Det är en springande punkt som även andra talare på konferensen tog upp. Att det kostar pengar. Och att det alltid verkar som att det kostar för mycket pengar. De kommande kriserna går det att spara in på, trots att det är långt mycket mer kostnadseffektivt att satsa förebyggande eller anpassande än att ersätta efteråt när översvämningen, branden eller stormen väl kommit. Det är lite som med chokladbiten och frukten. Frukten är bättre i det långa loppet, men ett svårare beslut att ta. Men det handlar inte bara om pengar, det är också en fråga om lidande och död.
 Andra talare på konferensen lyfte fram, mer alarmerande, de politiska konsekvenserna och till exempel att risken för väpnade konflikter ökar när resurser sinar och klimatet förändras. Att det ekologiska systemet hänger ihop med de politiska institutionerna och med politiskt ledarskap lokalt och globalt. Att det svenska samhället är en del i ett globalt nätverk som knappast kan kopplas bort utan enorma konsekvenser är viktigt att tänka på rent politiskt. Om vi skulle leka med tanken att Sverige ställdes om till ett helt klimatneutralt samhälle som värnade biodiversiteten skulle det inte fungera i den globala ekonomin. Vår konkurrenskraft skulle försämras och få skulle ha råd att köpa de varor vi framställer. Vi skulle dessutom inte ha råd att konsumera så mycket som vi gör idag om alla produkter som fanns tillgängliga efterlevde svenska krav på arbetsmiljö, löner eller hänsyn till miljö och natur.

En ny grön giv

På andra sidan Atlanten finns det en del ganska radikala förslag på hur vi kan ställa om samhället till något bättre. En av idéerna är Green New Deal med Naomi Klein som en av de starkaste förespråkarna. Namnet anspelar på den stora statliga infrastruktursatsningen som genomfördes av Franklin D. Roosevelt i början av 1930-talet. Den nya gröna given började som en 14 sidor lång text som lades fram till USA:s kongress 2019 av Alexandria Ocasio-Cortez och Ed Markey. (Fotnot 35) Det är ett tioårsprogram vars mål är att sänka koldioxidutsläppen till noll samtidigt som man stärker det amerikanska samhällets infrastruktur för att kunna motstå naturkatastrofer. Den gröna given handlar om att utveckla energieffektiva sätt att organisera samhället som att göra bostäder klimatsmarta och förbättra effektivitet i vattenhantering. Att skala upp de förnybara energikällorna enormt. Men även att garantera inkomst som det går att leva på samt öka tillgängligheten och kvaliteten på sjukvård. Programmet andas en form av grönt socialdemokratiskt folkhem. Idéerna kan kännas väldigt radikala – men bygger ändå på samma tro på evig tillväxt som vanligt.

I EU finns också en Ny grön giv – European Green New Deal – som har förts fram som ett återhämtningsprogram efter coronapandemin. Målet är att Europa ska vara klimatneutralt 2050. En något mer försiktig väg än den amerikanska nya gröna given, men å andra sidan något som faktiskt är beslutat och inte bara en pappersprodukt. Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande, kallar det för Europas ”mannen på månen-ögonblick” eftersom det skulle göra Europa till den första klimatneutrala kontinenten. Planen bygger på större grad av cirkulär ekonomi och att kunna frikoppla ekonomisk tillväxt från resursförbrukning. Men en europeisk ny grön giv handlar också om att bevara natur och plantera skog och om ekonomiska stimulanspaket till regioner som påverkas mest negativt av en omställning. Skulle EU kunna bli en klimatneutral zon skulle det i sanning vara ett ”mannen på månen-ögonblick”. Det är tyvärr väldigt lite som tyder på att det kommer att bli så.
 2021 kom också den socialdemokratiska föreningen Reformisterna ut med En ny grön giv för Sverige. En omfattande rapport som de kallar ”… i grunden klassisk socialdemokratisk industri- och välfärdspolitik i modern, grön tappning där staten tar en ledande roll för en samhällsomvandling som gynnar det stora flertalet”. Målet är ett klimatneutralt Sverige redan 2035.   Det är en imponerande skrift som kanske är det bästa vi skulle kunna få inom det rådande systemet: omställning av de stora industrierna, en statlig investeringsbank, gröna gåvo- och arvsskatter, och att avskaffa subventioner till klimatskadliga verksamheter. Huvudfokus ligger på klimatfrågan och väldigt lite på miljö och naturresurser vilket är ett problem. Det är i och för sig ett måste om vi tänker på den mängd energi och mineraler vi behöver få fram för att få till den typen av storskalig klimatomställning. Men det stora problemet är att det är mer av allt. Det finns väldigt lite vi ska sluta göra eller minska på.

Jag tycker alltså att de här tre projekten är intressanta och helt klart ett fall framåt om vi utgår från det rådande paradigmet. Alltså att vi kan fortsätta ungefär på samma spår som idag men med andra investeringar och andra ekonomiska styrningar av samhället. Den här typen av åtgärder skulle kunna fungera men jag tror inte att de kommer att leda till en bra värld i längden. Vi kommer fortfarande vara beroende av att det produceras billig teknik av någon annan, att naturområden skövlas för råvaror och mineraler även om den cirkulära ekonomin i viss mån kan minska det. Och energifrågan är inte löst. Rapporten Decoupling debunked som jag tidigare nämnt säger att det inte går att koppla bort ekonomisk tillväxt från ökade utsläpp. Det finns också problem med biobränslens utsläpp och hur skogen ska användas till nästan allt för att lösa problem. Stor förhoppning ligger också i teknik som inte finns idag. Dessutom handlar det framförallt om territoriella utsläpp – alltså att de utsläpp vår konsumtion ger i andra länder, där våra prylar produceras, inte är medräknade. Vi kan inte förvänta oss mer av allt även om det är lockande att tro det.
 Många makthavare hoppas att marknaden ska lösa problemen i takt med att förnybar energi blir billigare än fossila bränslen, men även om det skulle gå att ersätta den fossila energin (vilket det inte gör) skulle det vara alldeles för långsamt. Det är en vanlig föreställning att förnybar energi ska ersätta det gamla systemet, men utan att ta hänsyn till att klimatet är ett av många problem vi måste hantera i framtiden. Och i grund och botten vilar det i föreställningen att dagens samhälle är bra eller åtminstone acceptabelt.

Ordfront förlag 2022