Nyligen släpptes en rapport med titeln En sammanfattning för policymakare av en metodologisk bedömning av naturens mångfasetterade värden och hur naturen värderas. De som står bakom rapporten är IPBES, Intergovernmental science-policy platform on biodiversity and ecosystems services (Den mellanstatliga plattformen för vetenskaplig policy i fråga om biologisk mångfald och ekosystemtjänster). IPBES är en fristående organisation, men Unep, FN:s miljöprogram, förser plattformen med sekretariatstjänster och FN står också bakom rapporten.

En av de slutsatser som framställs som centrala är att ”det finns ett dominerande globalt fokus på kortsiktiga vinster och ekonomisk tillväxt, vilket ofta leder till att hänsyn inte tas till naturens många olika värden när policybeslut tas”. Detta leder i sin tur till att människors hälsa och välbefinnande blir nedprioriterade för den ekonomiska tillväxtens skull. Det låter kanske inte som någon direkt nyhet, och få är väl förvånade.

Men eftersom det fortfarande verkar oklart för många makthavare – Moderaterna skriver till exempel på sin hemsida att de vill ”förena minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt” – är det väldigt bra att rapporten finns och konstaterar något som egentligen borde vara uppenbart. Kanske kan tillväxt vara en del i den ekvation som resulterar i ett både gott och hållbart liv, men den kan inte vara den enda variabeln, och verkligen inte den viktigaste. Och det framgår tydligt av rapporten. 

IPBES väljer att inte definiera begreppet ”natur”, vars betydelse har varit omtvistat åtminstone sedan antiken, men de ger oss istället något annat: de delar upp relationen människa–natur i fyra delar – vi kan leva av, med, i och som naturen. Att leva av naturen innefattar bland annat att naturen kan fungera som något instrumentellt för människans överlevnad. Till det kan bland mycket annat den ekonomiska tillväxtvariabeln räknas. Att leva med naturen handlar istället om att allt liv i naturen har ett egenvärde, och innefattar en respekt för allt levande. Att leva i naturen innebär att naturen kan utgöra ett hem, en plats att identifiera sig med. Slutligen innebär att leva som naturen att naturen utgör en del av en själv.

För att man ska kunna fatta välinformerade, hållbara beslut behöver dessa fyra samexistera, eller åtminstone mötas på ett eller annat sätt. Det tillväxtcentrerade synsättet behöver alltså bytas ut mot något betydligt bredare om vi vill leva på ett hållbart sätt på vår planet.

Även om det ser dystert ut på många fronter i världen just nu, i synnerhet på klimatfronten, kan rapporten ändå bidra med en gnutta hopp. Rapportförfattarna har listat sina förslag på hur policymakare och andra beslutsfattare kan skapa utrymme för en mer hållbar och rättvis framtid: erkänna naturens mångfasetterade värden; förankra värderingsarbete i beslutsfattande; omformulera policys och regelverk så att de innefattar naturvärden; förändra underliggande samhälleliga normer och mål så att de ligger i linje med globala hållbarhets- och rättvisemål.

Kontentan: vi kan lösa klimatkrisen genom att utgå från en grundläggande respekt för det levande och för människors lika värde oaktat kultur, etnicitet, hudfärg, religion. Perspektiven måste breddas. Människor med olika bakgrund och relation till naturen bjudas in. Vinst och tillväxt behöver vara sekundärt i de beslut som fattas snarare än prio ett. Om vi, och kanske i synnerhet våra beslutsfattare, kan lyssna på varandra, och se andras perspektiv på natur, land och naturresurser, kan vi rädda världen.