Att kalla alla migrationspolitiska förslag som är det minsta inskränkande för ”att närma sig SD” eller ”kopiera SD” är kontraproduktivt. Det får varje väljare som tycker förslaget känns rimligt att tänka att ”jaha, var SD de enda som stod för detta fram till nu – då hade de ju en poäng!”

Sveriges utlänningslag har aldrig varit perfekt. Den behöver ständigt justeras, och vi kan inte ge ägarskap till varje ändring som inte öppnar för fler invandrare till dem och samtidigt kalla dem rasister. Istället bör vi applicera sunt förnuft, och bedöma varje förslag på sina meriter. För Sverigedemokraternas migrationspolitiska förslag är antingen sådant de knyckt från andra partier, som språkkrav vid medborgarskap, eller också ogenomförbara, som totalstopp för asylinvandring.

I november publicerade SvD en lång och mycket läsvärd beskrivning av de förhandlingar som ledde fram till vad som kom att kallas ”högerbudgeten”, som bygger på ett tjugotal intervjuer. Där framgår hur det som kom att beskrivas som överenskommelse om inskränkt asylinvandring egentligen kom till, och förhandlingarna var tuffa.

SD krävde att texten skulle ingå i budgeten. Moderaterna ville bara ha budget i budgeten, och inga sidoavtal.

– Det här blir inte bra, sa Tobias Billström enligt artikeln.

Det blev ett kort möte, utan fika. Artikeln beskriver hur Sverigedemokraterna, som aldrig förhandlat förut, var nervösa att bli lurade och kände sig tilltryckta av Moderaterna och Kristdemokraterna. Minskningen av antalet asylsökande var enormt centralt, och till slut kom det fram en text om att Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå.

Det är förstås ett markant avsteg från Åkessons fantasifulla nollvision. Och det låter ju också väldigt dramatiskt. Det är det inte, egentligen. De personer som beviljas asyl på grund av Sverigespecifika regler är ynka få. Det är de som faller under 5 kap. 6 § i Utlänningslagen, det som i dag heter ”Uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter” och tidigare hetat ”humanitära skäl” eller ”särskilt ömmande omständigheter”. Den är en sorts slasktratt. När inga andra lagar går att tillämpa, men det är uppenbart att en person bör få leva i Sverige, används den. Den har vinglat en del fram och tillbaka vad gäller kriterierna för vilka omständigheter som ömmar tillräckligt. Den ändrades så sent som förra året. Men det handlar om få personer:

430 personer fick tillfälliga uppehållstillstånd och 16 fick permanenta år 2021. Förutom under åren 2011–2017 när antalet drog iväg till som mest dryga 2 000 år 2016, handlar det om några hundra om året. Och de flesta som berörs är barn och unga som etablerat sig i Sverige, på grund av hur lagen är formulerad.

Och bakom de siffrorna finns ofta väldigt ömkansvärda öden. Jag känner till ett. Ett familjehemsplacerat barn till en förälder som anhöriginvandrat när barnet var litet skulle ha utvisats till ett hemland där hen saknade nära släkt om inte den lagen funnits. Det var uppenbart för alla, inklusive Migrationsverket, att det skulle vara omänskligt, men utan den lagen att stödja sig på hade de inte haft något val, eftersom hen rent formellt inte längre var anhöriginvandrare på grund av placeringen. De såg till att hen fick en bra advokat, han skrev ihop en ansökan, de beviljade den, och alla hade gjort rätt.

Hittills vet ingen riktigt vad ”EU:s miniminivå” egentligen betyder, men ska texten tolkas ordagrant verkar det betyda slutet för de ömmande omständigheterna, även om ingen sagt det rakt ut. Vi kan i alla fall anta att Sverigedemokraterna ser det så.

Vi behöver prata om det. Inte i termer av ”Moderaterna närmar sig Sverigedemokraterna”, utan ”vilka av dem som saknar formella skäl till uppehållstillstånd ska ändå få stanna i Sverige?”. Vi behöver förflytta diskussionen från pajkastning och rasistanklagelser till att ställa konkreta frågor om hur detta är tänkt att fungera.