Ante hade ett hem, en identitet och ett bankkonto – han behövde inte leva på nätpokervinster som måste in på någon annans konto längre. Han kunde skaffa ett jobb eller rent av börja plugga. Men hittills hade han gjort precis som vanligt. Mo hade visat honom en artikel om spelberoende, men den handlade om folk som spelade bort förmögenheter och blev hispiga om de inte fick spela. 

Så det var inte det, men han kände sig rastlös. Fast allt var bra. Nu borde han börja sitt liv i den här tiden och göra det han hade kommit hit för. Rädda världen. Men han hade ju ingen aning om hur det skulle gå till. Det var inte bara att komma till en annan tid och börja missionera.

– Och det har du upptäckt nu? sa Mo när Ante klagade en kväll.

– Det upptäcker jag mer och mer för varje dag, sa Ante. Och du har varit här i mer än fyrtio år. Jag kom i somras.

– Jag vet, sa Mo, men du har gjort tidsresor sen du var sexton.

– Inte hela tiden. Jag bodde på Oasen – vad tror du vi gjorde? Vi lagade taket och släpade vatten från sjön, byggde möbler och grejer, tände lyktor och lagade markiser. Och så byggde jag upp ett labb i källaren. Fattar du att jag fick ihop det till slut? Men det kommer jag aldrig mer att då se.

– Nu gnäller du, sa Mo. Förresten har jag alltid undrat hur du fick ihop all utrustning. Vi hade ju bara börjat när vi skildes åt. Hur fick du tag i en Higgs-Schrödinger?

– Freddy och jag lovade någon guld och gröna skogar och ständigt ostörda samtal i vip-rummet på Oasen. Jag önskar att jag kunde visa dig labbet.

Mo reste sig långsamt ur soffan och mumlade något som verkade handla om stela knän och gamla gubbar, och gick nerför den knakande källartrappan. Efter ett par minuter var han tillbaka med två skålar med mörkbrun chokladglass och två skedar. Ante smakade, choklad var en ny smak för honom och chokladglass hade han aldrig ätit. Det var en djup, söt och nästan salt smak.

– Visa mig labbet? sa han. Gärna det! Jag tycker du ska bygga upp det igen. Jag såg en annons för ett tag sen, en bunker under jorden som var stor som en hel stad. Eller nej, men som flera hus i alla fall. Egen el, egna kommunikationsmaster, den skulle kunna klara sig helt själv även om allt annat slogs ut. Kök, toaletter. Jag tänkte på labbet när jag såg det. Ligger i Skåne nånstans.

I Skåne nånstans. Om Skåne låg där Ante trodde att det låg, rätt långt söderut men ändå i Sverige, var idén inte så bra som den lät. Om man begav sig från den här bunkern i det låga, platta Skåne, 300 år framåt i tiden till exempel, kanske den skulle vara översvämmad när man kom fram. Å andra sidan lät det otroligt coolt. Å tredje sidan …

– Jag skulle vilja göra det. Jag saknar det, sa Ante. Men varför skulle jag göra det?

De hade haft ett långt samtal medan ett engelskt lekprogram stod på i teven och glassen smälte i skålarna. Mo hade sagt att det hade varit bra att hålla tekniken hemlig då, förut, innan någon visste om den. Nu var det en tidsfråga innan någon avslöjade vem som låg bakom den. Flashback till exempel, hade han varit inne där? Ante hade varit inne på Flashbacks vetenskapsforum och kollat. Det hade varit intressant, användaren G4l4ctic4 hade till exempel tyckt att en tidsmaskin vore bra, tillsammans med teleportering, så man skulle kunna förflytta sig till andra galaxer miljoner år tillbaka i tiden.

Han hade skrivit ett meddelande toch frågat om hen hade något forskningsprojekt på gång i den riktningen, men hen hade blivit aggressiv. Varpå Ante inte hade gett upp utan frågat om hen visste vad en Higgs-Schrödinger-generator var. Visste hen det skulle han äntligen ha någon att diskutera fysikens finesser med. 

Men Mo ville alltså dra igång igen.

– Den här gången, sa han, ska du försöka göra partikelacceleratorn så liten som möjligt.

– Partax i nanoteknik?

– Det låter vettigt, sa Mo. Sen ska du ha en alldeles ren energikälla till Timebanditen, för det behövs. Sol, vind och vatten, höga berg och djupa dalar … Och sen, Ante, kan vi sälja resor. På riktigt.

Det var inte första gången han hade hört den idén. Det fanns invändningar emot den, men han hade invändningar mot invändningarna. Och stålsatte sig inför mötet med Ida och Nisse, för han kunde tänka sig att de skulle vara helt klart skeptiska.