DEBATT. Vi blir både bekymrade och ledsna över att Hanne Kjöller målar ut frivilligt ensamstående och samkönade kvinnopar som mindre lämpade föräldrar i en av Sveriges största dagstidningar.

Kjöller har lyssnat på Ekots reportage om bristen på donerade könsceller från personer med utomnordiskt ursprung. Hon ifrågasätter om det är en rättighet att barnet ska likna båda föräldrarna.

Nej, inte rättighet ur förälderns perspektiv kanske. Däremot brukar donator väljas så att den matchar den icke-bärande partnerns utseende av omsorg om barnet.

Kjöller tar sig dock raskt vidare till att ifrågasätta lämpligheten att i synnerhet ensamstående kvinnor alls ska få hjälp med assisterad befruktning.

”Lagstiftaren har inte orkat ta tag i den politiskt känsliga frågan om huruvida det finns vissa familjer som är mindre lämpliga än andra. Ingen skillnad görs mellan par och ensamstående” skriver Kjöller.

Kjöller hänvisar till samarbetsprojektet ”Uppdrag Psykisk Hälsa” och där nämns mycket riktigt att växa upp i en familj med en ensamstående förälder som en riskfaktor för psykisk ohälsa bland unga.

Det görs dock ingen skillnad på om föräldern är frivilligt ensamstående eller har separerat från den andra föräldern.

Det är en avsevärd skillnad att välja att bilda familj på egen hand jämfört med att bli ensamstående mot sin vilja med de trauman, konflikter och till och med våld det kan innebära.

Att välja att bli förälder på egen hand är inget lättvindigt beslut, utan har ofta bearbetats under flera års tid enligt Femmis medlemmars erfarenheter.

Forskning har dessutom visat att barn tillkomna genom IVF mår psykiskt bättre som vuxna, vilket bland annat DN själv rapporterat om. En förklaring skulle enligt forskarna kunna vara att dessa barn är väldigt efterlängtade. Något som i allra högsta grad gäller även barn till frivilligt ensamstående och samkönade kvinnopar.

Visst finns det en hel del som behöver bli bättre gällande fertilitetsvården. Femmis och RFSL menar att alla som vill genomgå assisterad befruktning självklart ska bedömas på samma grunder.

Vår uppfattning är att den psykosociala utredning som görs innan man får genomgå assisterad befruktning är betydligt mer omfattande än vad Kjöller vill göra gällande. Däremot är vi eniga med Kjöller om att kriterierna i denna utredning bör vara desamma över hela landet.

Det är inte en rättighet att få barn. Det är alla som är ofrivilligt barnlösa mycket väl medvetna om. Men det är inte heller någon som påstår att det skulle vara en rättighet.

Att få barn är en möjlighet och en stark längtan hos många. Men vi vill påminna om att WHO klassar ofrivillig barnlöshet som en sjukdom, en sjukdom som ska behandlas så länge det finns möjligheter till lyckat resultat.

Denna vård, precis som all annan vård, behöver erbjudas på samma villkor oavsett var man bor i landet, och om man lever tillsammans med någon eller vill bli förälder på egen hand.

Barnlängtan och ofrivillig barnlöshet ser inte relationsstatus, kön, ålder, sexuell läggning, klass, ursprung, religion eller funktionalitet. Den finns överallt.

Ensamstående och samkönade par har sedan ett antal år möjlighet att få hjälp med assisterad befruktning via sjukvården i Sverige.

Nu behöver vi istället fokusera på att komma tillrätta med bristen på donatorer och korta köerna till assisterad befruktning för att säkerställa en vård på lika villkor i hela landet.