Det var ett disigt solsken över stubbåkern. Först gick Ante med näsan i mobilen för att de skulle komma så rakt på den rätta koordinaten som möjligt. Sen Penny, Ellis och Harriet. Linus lite för sig själv, och Mo hade stannat för att undersöka något. Ida hade sackat efter för att få andas lite ensamhet. Innan de vaknade upp bland en massa Kiobor som väntade på att få visa delegationen från forntiden runt.

De var nog vid ganska gott mod efter förhållandena. För att ha tillbringat natten i en bil. Och i en del fall, som hennes eget till exempel, kört en del av tiden. De hade tagit tid på sig i Kramfors, ätit rågkakemackor med rödbetssallad och turats om att tvätta sig på fikets toalett tills innehavaren kom och sa att det fick vara nog och de fick torka upp efter sig.

Harriet stretade emot där framme. Ellis vände sig om och satte sig ner. Ida kunde tänka sig tusen anledningar, som till exempel att hon var ett barn som inte kunde parera lite sömnbrist som en vuxen. Eller om hon hade blivit skrämd av nyheterna?

Hon gick fram till dem med några snabba steg.

– Hej, hur har ni det? sa hon.

– Har du tänkt på att det finns en Harriet i den här dimensionen också? Och en Ida och … sa Harriet. Ska vi bara lämna dem där? Tänk om det blir krig här?

Ida ställde ner ryggsäcken och satte sig på den. Hennes jeansben var våta och kalla. Harriet såg upp på henne under teddykapuschongen och hon undrade om hon kunde ha rätt. Harriet alltså. Eller hon själv. Vad tyckte hon själv? Ärligt talat hade hon tänkt ganska lite på deras paralleller. Hon hade exempelvis tankat, fikat och handlat på det konto som nu tillhörde den andra Ida. Ja, och de borde ha tagit tåget – men det var för sent att komma att tänka på det nu.

– Jag tror inte att det blir krig. Såna där gubbar har hotat med farliga vapen förut, men alla vet att ingen skulle använda dem i verkligheten, sa hon.

– Mmmm. Men de sa på teve att man inte kunde veta det, sa Harriet.

– Vet du vad, Harriet? sa Ellis. Vi kan inte veta om det är farligt på riktigt, men vi ska härifrån nu. Om de andra vi hade varit hemma kunde vi ha frågat dem om de ville följa med. Men de var inte där. De kanske var hos farfar och Åsa eller …

Harriet nickade tyst. Sen vinkade Ante åt dem på kanske tio meters håll. Han hade hittat platsen som transfern skulle genomföras ifrån. Ida tänkte att det måste se märkligt ut från vägen, en grupp människor med packning som samlades på ett fält runt en självspelande keyboard. Som packade upp liggunderlag och lade sig på dem, tog varandras händer och sen tydligen bara försvann. Om nu någon såg vad som hände.

Det hade vuxit upp ett träd bredvid dem när de vaknade. En bok med silvrig stam. Det här var inte samma ställe som förut. Eller också var det det, fast det var sommar nu. Det var en liten bok med en ljusgrön krona som prasslade, som om det var torrt.

En vakt som hette Rafael kom och visade dem runt. Utom Ante, som gick in i Kio med Timebandit och ryggsäck och troligen letade rätt på Freddy. Rafael hade ett ansikte som hade kunnat vara nästan störande symmetriskt om det inte hade hänt något på mitten. Något med näsryggen, som var lite sned, och ena ögat som satt längre ner än det andra. Det var som en tavla av Picasso. En tavla som guide.

– Välkomna, sa Rafael. Min vän Ante Yang har berättat att han är involverad i ett forskningsprojekt i er tid. Och att det baserar sig på den tidsmaskin som han har varit med om att utveckla. Han bad mig visa er runt här, och vi börjar utomhus.

Han hade en stav med utkarvade mönster, gummidäcksulor på sandalerna, och något som kanske var ett vapen på ryggen. Han sa att de kunde lägga packning och ytterkläder under boken och komma med. Det var en onödigt varm sommardag, och det var inte bara bokträdet som rasslade.

– Vi lever i en tid som man skulle kunna kalla postantropocen, sa han. Vet ni vad antropocen är? Det var tidsåldern då människan var den kraft som påverkade planeten mest. Och det här är tiden efter. Vi var miljarder en gång i tiden, visste ni det?

Ida hörde att Penny och Linus tappade fattningen lite av den frågan. Var? Miljarder? En gång i tiden? Men nu då?

– Det här vet man ju, typ, sa Ellis. Att vi kör slut på planeten. Och så här ser det ut efteråt. Fast jag ser inte så stor skillnad. Sa han att det har bott miljarder människor på jorden? Förut?

– Jag har inte hört någon vara säker på det, sa Ida. Men jag är inte säker på att det ens är miljoner.

Ellis nickade och såg sig omkring. Han hade förlorat Harriet ur sikte, men hon satt i trädet och höll utkik efter Frank. De skulle precis gå in och leta när han stod i stadsporten och vinkade.