I ett av flera trygghetsprojekt som ska stävja stök och kriminellt beteende har Svenska bostäder i samråd med polisen i Skärholmen förbjudit ”obehöriga” att hänga i trappuppgångar. Oönskade människor ska inte få befinna sig i portar där de inte bor, och kan bötfällas för olaga intrång, detta för att skapa trygghet för de boende som tidigare anmält stök, bråk och skadegörelse.

Genom att använda sig av rörelsedetektorer och högfrekventa larmsignaler som bara uppfattas av personer under 25, så kallade ”mosquitos”, ska man hålla trappuppgångarna rena från oönskade individer. Metoden har testats i flera bostadsområden runt om i landet och verkar ge gott resultat för de boendes trygghetskänsla. Att hyresgästerna är lättade över minskat stök är förståeligt, och självklart ska ingen behöva känna sig otrygg i sin egen trapp, men det är mycket kring projekt Trygga trappan som skaver.

De misstänkt kriminella omtalas nästan som skadedjur som effektivt sanerats bort från byggnadernas allmänna utrymmen, men i vanlig ordning är det ingen som reflekterar över vart de tar vägen istället, eller varför de hänger i trapphusen över huvud taget. Var är det meningen att ungdomar i miljonprogrammen ska umgås när inga eller få andra mötesplatser finns att tillgå?

Den narkotikahandel som tidigare skett i centrum flyttade in i trappuppgångar då bevakningen ökade, och nu har ännu en åtgärd gjorts för att flytta runt problemet istället för att lösa det. Försöken att städa bort kriminaliteten är dömda att misslyckas och drabbar främst de ungdomar som nu kommer misstänkas eller på vaga grunder kunna bötfällas enbart för att de enligt polisen befinner sig på fel plats. Det påminner om förbudet mot lösdriveri som var vanligt i amerikanska städer för att motarbeta kriminalitet och som ofta resulterade i ingripanden baserade på rasprofilering.

Att ha polisen på patrull, redo att bötfälla ”misstänkta” individer, äventyrar rättssäkerheten, men bara för vissa typer av människor. Det har fastslagits många gånger att hårdare tag inte fungerar, det är andra faktorer som avgör om någon blir kriminell. Oftast är det fattigdom, känslan av meningslöshet, hopplöshet och avsaknad av tillit till samhället.

Att misstänkliggöra dem som befinner sig i kriminalitetens riskzon ännu mer ökar knappast tilliten till samhället, tvärtom. En oroväckande utveckling under valåret som kan sluta med en blåbrun regering, med följden att det blir alltmer normaliserat att förväxla invandring med brott och fascism med trygghet.