Den nya socialdemokratiska regeringen har gjort en skarp vändning i klimatpolitiken. Allt kallas grönt, men Annika Strandhäll öppnar både för gruvbrytning i Sápmi och ett fördubblat Arlanda. Det visar, skriver David Ling, språkrör för Grön ungdom, att Miljöpartiet behövs i regeringen.
DEBATT Gröna jobb, grön ekonomi, gröna städer, gröna skatter, gröna avdrag, gröna bilar och gröna partier. Det mesta ska vara grönt, nu och framöver. Till och med traditionellt gråa partier talar gärna om det gröna. Trots detta har klimat- och miljöpolitiken tagit en skarp vändning under den nya röda enpartiregeringen.
S, och framför allt SSU, har ägnat mycket möda och många timmar åt att prata om klimatet de senaste åren. Man har kritiserat Miljöpartiet, både i förtäckta ordalag och rakt ut, för att lägga ansvaret för klimatkrisen på individens axlar.
Den nya klimat- och miljöministern Annika Strandhäll vill se ”färre pekpinnar och mindre skamkänslor”, men öppnar både för ett fördubblat Arlanda och gruvbrytning mitt i Sápmi. Samtidigt underkänner SSU:s ordförande Lisa Nåbo Greta Thunbergs och Fridays For Futures globala aktivism och uppmanar istället klimatengagerade unga att gå med i SSU. Egna förslag och idéer för att sänka utsläppen är det däremot ont om.
På många sätt är den slipade politikern som säger rätt saker, men vägrar agera, farligare än demagogen som sprider lögner om att klimatkrisen är påhittad. När röster och medlemmar värvas till politiska rörelser som påstår sig vilja stoppa klimatkrisen utan att faktiskt göra det förlorar vi värdefull tid och kraft i kampen mot utsläppen.
När ord och handling skiljer sig på ett sådant avgrundsdjupt sätt tappar själva orden sin mening, och plötsligt blir det möjligt att kalla även fossila bränslen för hållbara – som i EU-kommissionens nya förslag till taxonomi för hållbara investeringar. Det är inte lätt att behålla hoppet när till och med de som säger sig stå på ens sida går i fel riktning.
Den här sortens hyckleri undergräver inte bara förtroendet för vår förmåga att hantera klimatkrisen, utan för politiken och demokratin som helhet. Den slipade politikern som visserligen håller med om att klimatet är viktigt, men poängterar att vi måste tänka på Volvo, på jobben och hur ska vi egentligen kunna resa om vi inte fördubblar resandet till och från Arlanda är inte den ledare vi behöver på 2000-talet.
Det räcker inte med att säga rätt saker.
Även om miljön har mäktiga motståndare – i och utanför enpartiregeringen – är vi många som vill något annat. Många av de senaste årens största och viktigaste framgångar har varit beroende av både ett grönt parti i regering och av en stark och aktiv utomparlamentarisk miljörörelse. Det är en lärdom vi ska ta med oss. Både in i valåret 2022 och in i framtiden.
