Joao Waked Peixoto kommer snart att förlora sitt hem till havet. Grannens hus är redan ett sorgligt skelett av kvarlevor från en annan tid – rester av blåmålade väggar, tummade tidningar, en ensam cykel.

– Havet kom tre eller fyra meter närmare på 15 dagar. Vår vägg kanske inte håller en vecka till.

Det var hans farfar som byggde huset, ett semesterparadis med stora rum och en trädgård. Under coronapandemin flyttade familjen in på heltid.

– Det är så hemskt att förlora det. Det bär på så många minnen från min familj.

Atafona är en del av de fyra procent av världens kustlinjer som förlorar fem meter eller mer varje år. Problemet har förvärrats av klimatförändringar, men är inte nytt. Atafona har haft ett ”kroniskt problem” i årtionden, säger Eduardo Bulhoes, geolog verksam vid universitetet i Fluminense.

Paraiba do Sul-floden som mynnar ut i Atafona har stadigt krympt på grund av gruvor, jordbruk och andra aktiviteter uppströms som gör att mindre sand kommer med floden.

Mindre sand gör att stränderna slutat byggas upp naturligt. Byggnadsarbeten som tagit bort sanddyner och växtlighet har också bidragit till att strändernas försvar mot erosion försvunnit.

– Lokala myndigheter har studerat flera lösningar för att stoppa erosionen, men än så länge finns planerna bara på pappret. Kritiker menar att den politiska viljan saknas.

– Hela tiden får vi löften, säger Veronica Viera från organisationen SOS Atafona.
Men den har staden har blivit övergiven. Det är en apokalyps. Man vill bara gråta.