DEBATT. Klimatkrisen och artutrotningen hägrar i bakvattnet av krig, förtryck, säkerhetspolitiska svängningar och ekonomiska påfrestningar. Sällan har så många existentiella globala utmaningar samlats på så kort tid. Är det internationella samfundet rustat för detta?

Trots 50 år av förhandlingar är världen inte på väg att lösa klimatkrisen. Det nyligen avslutade COP27 i Sharm El-Sheikh misslyckades med att styra utsläppsminskningarna i rätt riktning. Väldigt få stater uppdaterade sina klimatmål i linje med Parisavtalets 1.5 gradersmål som man faktiskt kommit överens om i Glasgow förra året. Även om de nuvarande nationella målen skulle genomföras fullt ut – vilket är osannolikt – kommer den globala temperaturen ändå att stiga till minst 2,4 grader.

Samma sak gäller arbetet med att skydda den biologiska mångfalden. I förberedelserna inför den försenade konferensen om biologisk mångfald, COP15, som hålls i Montreal, framgår det att länder är oense om mer än 900 formuleringar i avtalsutkastet. Även om dessa nu blivit färre kommer konferensen av allt att döma att resultera i vaga åtaganden insvepta i fina tal, så att mindre engagerade länder kan ställa sig bakom slutresultatet.

Ytterligare ett exempel på det otillräckliga internationella miljösamarbetet är det faktum att ekocid – storskalig miljöförstöring – fortfarande inte ens uppfattas vara ett av de värsta brotten i världen. Trots att begreppet ekocid länge legat på bordet, har brottet ännu inte inkluderats i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen.

Det internationella samarbetet präglas av ett lapptäcke av svaga överenskommelser som i sin tur övervakas av underresurserade genomförandeorgan som inte kan övervaka efterlevnaden av avtalen. Om de trots allt gör det finns det få sanktionsmöjligheter mot de som inte bryr sig.

Världen är i stort behov av ett paradigmskifte för att stärka den institutionella och juridiska grunden för en regelbaserad rättsordning som främjar vår planets välbefinnande. Det är dock tydligt att underliggande värderingar måste förändras för att genomföra detta paradigmskifte.

En viktig förändring av de grundläggande värderingarna är hur vi ser på suveränitetsbegreppet. Princip 21 i Stockholmsdeklarationen från 1972 slår fast att stater har suverän rätt att exploatera sina egna resurser i enlighet med sin egen miljöpolitik. Det är i enlighet med detta synsätt som den tidigare presidenten Jair Bolsonaro utgick från att Brasilien hade en absolut rätt att använda Amazonas resurser där det ansågs lämpligt. ”Vår suveränitet är icke förhandlingsbar”, förklarade hans talesman.

”Vi gör vad vi vill inom våra gränser” är samma argument som vi hör när stater är motvilliga till att stärka internationell och nationell miljölagstiftning. De verkar ignorera den andra delen av princip 21, som gäller skyldigheten, erkänd enligt sedvanerätten, att säkerställa att verksamheter inom en stats jurisdiktion inte orsakar gränsöverskridande skada.

Otvivelaktigen bör moderna internationella relationer bygga på en djup känsla av omsorg också utanför husväggarna. Snarare än de djupa klyftorna i politiska, kulturella och ekonomiska åskådningar som vi ser idag, är det multilaterala samarbetet mellan både mäktiga och mindre mäktiga det enda sättet att hantera frågor om hanteringen av gemensamma naturresurser. Alltfler röster som höjs från civilsamhället, ungdomar och ursprungsbefolkningar talar i samma riktning.

Det som ändå inger hopp är vetskapen om att lagstiftningsögonblick i historien inte bara uppnås i stunder av fred. Nationernas förbund, FN, Internationella domstolen och  Genèvekonventionerna har alla – om än tragiskt – vuxit fram ur olika former av kriser. En klok person sa en gång: ”Det är i de mörkaste ögonblicken som vi måste ställa de svåraste frågorna och titta igenom det mörka i ett försök att se ljuset.” Må de nuvarande utmaningarna ge oss alla kraft att förstärka internationell miljölagstiftning för nuvarande och kommande generationers bästa.