– Ska vi nå de transportpolitiska målen så duger det inte att avsätta mindre än en halv procent av budgeten till cykelsatsningar. När regeringen dessutom väljer att investera i utbyggda motorvägar så verkar det närmast som att de glömt bort den pågående klimatkrisen, säger Per Hasselberg, ordförande för Cykelfrämjandet.

Det var strax före midsommar som regeringen presenterade sitt förslag för planperioden 2022-2033, som är Sveriges största infrastruktursatsning någonsin. Men efter att ha nagelfarit den tycker varken Cykelfrämjandet, Svensk Cykling eller Svenska Cykelstäder att planen bidrar till den klimatomställning av transportsystemet som krävs.

– Cyklingen har länge varit ett underfinansierat trafikslag i relation till att 13 procent av svenskarnas dagliga resor sker med cykel, menar man.

Den andel av budgeten som finansierar cykling borde därför höjas rejält från den halva procenten, menar bland andra Per Hasselberg:

– Vi tycker att tio procent borde vara ett rimligt riktmärke i ett första steg.

Inom planperioden infaller bland annat den milstolpe, år 2030, då transportsektorn enligt de svenska klimatmålen ska ha minskat sina utsläpp med 70 procent. Men vägen dit tycks mycket lång, enligt Per Hasselberg.

– Det här valåret kommer att gå till historien som det dummaste som funnits – i stället för att ställa om verkar politikerna tycka att vi ska låtsas som om problemen inte finns.

Han menar att utredningar, lagförslag och nu senast infrastrukturplanen präglas av omodernt tänkande kring bilen som det naturliga transportsättet. I stället skulle satsningar på cykling inte bara kunna vara avgörande för klimatet utan även ge tillbaka positiva värden som stärkt folkhälsa, bättre miljö och färre trafikolyckor.

– Tvärt emot vad politikerna säger sig vilja göra, så har cyklingen gått ner i Sverige, säger Per Hasselberg. Till exempel finns det problem kring skolorna – hälften av landets rektorer pekar på problem med trafiksituationen där. Som ansvarstagande förälder har normen blivit att du ska lämna ditt barn vid skolan i bil.

Krävs politiska beslut

– Det behövs politiska beslut för att skydda barns rätt till rörelse. Inaktivitet är ett betydligt större hot mot barns hälsa än risken att de ska skadas i trafiken när de går eller cyklar till skolan.

Per Hasselberg hänvisar till forskning som visar att aktiva skolresor förutom bättre fysisk hälsa även bidrar till stärkt självförtroende och bättre skolresultat hos barnen.

— Inför trafikfria zoner kring skolor och begränsa hastigheten i städer till 30 kilometer i timmen, vilket är cykelfart, det hade varit enkla beslut att genomföra, men det verkar som om ingen vågar ta en så lågt hängande frukt.

Han talar om ”en 70 år lång återvändsgränd” där Transportstyrelsen och Trafikverket i stället för att stödja cyklingen, blivit verktyg för den förhärskande trafikkulturen, liksom många kommuner.

– Det handlar om allt från att placera betongsuggor i cykeltunnlar eller stolpar mitt i cykelbanan eftersom man inte ser det som en funktionell transportyta. Hinder som är livsfarliga för en cyklist.

Trafikverkets nollvision med satsningar på mötesfria vägar är ett annat exempel som Per Hasselberg lyfter fram som ett bekräftande av bilen som norm.

"Omöjligt att cykla"

– Vajerräckena och de försvunna vägrenarna har gjort det omöjligt att cykla. Och det leder kanske till att färre bilister dör i trafiken, men å andra sidan dör fler av inaktivitet och olycksstatistiken för cyklister ökar.

– Vi i Cykelfrämjandet sitter i en massa olika referensgrupper, men ingen verkar ta till sig det vi säger. Det finns mycket känslor kring bilen och strukturerna måste förändras genom kollektiva beslut, det är inget man kan begära av individen. Om kompisarna blir skjutsade till skolan eller till träningarna av sina föräldrar till exempel, så vill andra barn också bli det. Den kulturen finns runt oss.

Per Hasselberg menar trots allt att attityder kan förändras och att det skulle vara fullt möjligt att uppnå klimatmålen om viljan fanns.

– Under andra världskriget gick 70 procent av alla transporter på cykel och det funkar för de allra flesta. Nu kommer dessutom elcyklarna på bred front som utjämnar de fysiska olikheterna. Och ser man till resursåtgången så motsvarar en enda elbil hundra elcyklar, om man bara räknar på batterierna. Det som behövs för att ställa om är en kulturförändring och reella satsningar på cyklingen, en kollektiv knuff i rätt riktning.