Innan brexit, 1 februari 2020, skickades i snitt cirka 1 400 djur mellan Storbritannien och andra EU-länder varje år. Förra året hade antalet sjunkit till 56 och i år har hittills 84 djur kunnat transporteras, enligt Biaza, British and Irish Association of Zoos and Aquariums.

Anledningen till att man gör dessa flyttningar av djur är helt enkelt för att undvika inavel och främja ett så stor genetisk variation som möjligt. För utrotningshotade djur som är väldigt få i världen, kan det vara avgörande för artens fortlevnad.

Kritiskt läge

Ett exempel är den utrotningshotade svarta noshörningen, vars läge är kritiskt. Det finns endast 87 sådana noshörningar i skyddade hägn och 39 av de finns i Storbritannien.

– Om dessa 39 noshörningar går förlorade i utbytesprogrammet hotar det livskraften hos populationen och förhindrar uppfödning och återföring till det vilda i Östafrika, säger Nicky Needham till Guardian.

Needham är högste chef för djurskydd och bevarandeprogram på Biaza. Enligt honom finns det mer än 400 program för hotade arter och att Storbritannien står för koordinationen i ungefär en fjärdedel av dem.

Nytt regelverk

Att det har blivit så svårt med utbyte av djur mellan Storbritannien beror inte endast på brexit i sig. Efter brexit har nya regleringar kring kontroll av djur och växter som importeras till EU trätt i kraft. De inkluderar olika kontroller som utförs vid EU:s gränser, oftast av privata företag. Några sådana finns inte vid de franska hamnarna och det innebär i praktiken att inga stora djur kan komma in från Storbritannien till EU.

– Vi flyttar fler djur med hjälp av flygplan och då kan vi bara flytta mindre djur, tillägger Zak Showell, vd för Shaldon Wildlife Trust. Det går inte att trycka in en giraff i ett flygplan.

Läget är så allvarligt att brittiska lantbrukare nu överväger att själva sätta upp och bekosta en kontrollstation vid Calais för att kunna exportera livdjur. Det skulle i så fall också kunna underlätta för utbytesprogrammen för de utrotningshotade djuren.