Frågan ”Vad innebär det att vara moralisk?” blir extra intressant och extra viktig i krigstid. Vi hör rapporter om att de ryska soldater som nu suttit fast i konvojen utanför Kiev i uppåt två veckor kan ha tappat sin moral, samtidigt som attacker mot civila mål i till exempel Mariupol kan ha höjt stridsmoralen hos ukrainska försvarare.

Men borde inte den person som är extra villig att döda anses ha låg moral, och inte tvärtom?
 
Det anmärkningsvärda i aktuell krigsrapportering är hur orden moral och stridsmoral används som utbytbara termer, som om de vore helt synonyma. Detta säger dock något inte bara om vad som anses vara ”god” stridsmoral, utan också om en gängse syn på vardagsmoral, där den moraliske är den som är stridbar, hård, och målmedveten. Enligt denna moral är den moraliska personen en sådan som genomför det som ålagts den, som låter målet helga medlen, som är ihärdig, rationell och inte svag. Det vill säga en person som är enveten och på ett effektivt sätt kan bortse från egna känslotillstånd, vilket även inkluderar att bortse från eventuella empatiska reaktioner i den aktuella situationen.
 
När god moral jämställs med att ha stark kampvilja, utan lyhördhet, medkänsla och medmänsklighet, då hör vi åter de bortförklaringar som hördes under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget: ”… men jag följde bara order”.
 
I situationer av självförsvar kan vi diskutera dödande som försvarbart, tillåtet och kanske på grund av omständigheterna ”nödvändigt”. Men att något kan vara försvarbart behöver inte göra det önskvärt och därmed borde journalister och samtidskommentatorer tänka ett extra varv kring hur de slänger sig med uttrycket ”hög moral”.