Harriet satt i korgstolen i hallen med Ellis mobil och ur mobilen kom farmor Idas skratt. Efter så många dagar när de allihop hade sagt till varandra att det var klart att hon skulle komma tillbaka. Ellis hade ritat en saga om en farmor som tappade bort sin tidsmaskin men kom hem igen på slutet. Åsa hade lagt sina fina kort i mönster som en stjärna, och sen hade hon också berättat en saga som slutade med att farmor kom hem.

Det var bara det att de vuxna inte förstod hur farligt det kunde vara i framtiden. Det fanns saker i taket som sköt blixtar om man inte gjorde som briggisarna sa. Och en ond gubbe som hade låst in dem och sa att han skulle skicka dem på något som lät som diskussion. Bästa sättet att lösa ett problem, hade Ellis sagt när hon berättade. Så det var nog fel.

I alla fall hade hon varit säker på att farmor skulle komma hem på dagarna, men inte på kvällarna. Men nu var hon tillbaka på riktigt och Harriet var glad så det bubblade. Det gjorde inget att Ida skrattade åt hennes plan för att Frank skulle få komma till henne och leka.

Planen gick ut på att de skulle fråga Franks farfar om han ville se Narnia. Det skulle han så klart vilja, och sen skulle de gå in i ett skåp fullt med pälsar, precis som i Häxan och lejonet. Om det inte fanns några pälsar kunde de ta något annat skåp. Frank, Ida och Harriet skulle gå in dit tillsammans med farfar Yü. Längst där inne skulle Timebanditen sitta och spela sin magiska melodi. De skulle gå hand i hand och bam! så skulle någon av dem röra vid den vibrerande rutan och allihop skulle förflyttas till 2020-talet.

Eller också …

– Får jag låna mobilen lite? sa Ellis.

– Pappa vill prata, sa Harriet och gav honom telefonen. 

Sen tog hon på sig jacka och stövlar och skulle gå ner till ladan och se om katterna var där. Det var töväder och droppade från träden, så snön var full av små, små gropar. I keramikverkstaden lyste det först, men så slocknade lampan och farfar Thomas kom ut.

På hotellrummet i Uppsala ägnade Ida och Nisse kvällen åt att reda upp saker och ting. De skrev till Juha och förklarade varför de inte varit på jobbet. Hörde av sig till familjemedlemmar, svarade äntligen vänner som hörde av sig och upptäckte att Jacob hade haft rätt: tidsmaskiner var i var mans mun.

– Lite hårt att tugga, men med en smak du aldrig glömmer, sa Ida.

Nisse var extremt eftersökt – det visade sig vara honom polisen hade försökt nå. På telefon, sedan hans lärare på folkhögskolan hade anmält honom saknad. Han ringde upp dem och de sa att de tills vidare hade antagit att han var försvunnen av egen fri vilja. Vilket ju i stort sett stämde. Dessutom ville alla möjliga redaktioner höra hans historia, och när de inte hade kunnat nå honom hade de försökt med Ida.

– Jag vet inte, sa Nisse fundersamt. Tidningen kanske borde få förstatjing.

– Det är i vilket fall som helst inte bråttom, sa Ida.

När de checkade ut nästa förmiddag var de inte precis förklädda, men Ida hade klippt luggen i höjd med ögonbrynen och Nisse hade vattenkammad snedbena. De ville inte att folk skulle springa efter dem och fråga om det verkligen var de. Helt inkognito tog de pendeltåg till Stockholms central, och sedan vidare till Rågsved.

Det ordnade sig med tak över huvudet åt Nisse – Rim ringde på och sa att det var länge sen och att hon hade hört så underliga saker, så hon måste fråga. Och så hade hon valnötskakor med sig. Ida bjöd in både henne och Hussein, de drack kaffe, åt kakor och talade om framtiden. Rim undrade om det verkligen måste bli så hemskt. Ida sa att hon inte trodde det. Inte så hemskt, på det sättet.

– Om vi inte köper så mycket saker och gör så många resor med flygplan, sa hon.

– Det säger du alltid. Inte åka  flygplan. Säg mig då hur ska vi hälsa på mina föräldrar i Bagdad, sa Hussein.

– Det kanske går tåg, sa Ida och googlade.

Hon fick bara upp sajter som sålde billiga flygbiljetter och UD:s avrådan från resor till Irak. Utom vissa områden. Men det var inte det som var grejen, förklarade hon. Folk måste sluta flyga kors och tvärs på möten, och man kan åka på marken till de flesta ställen. Man behöver inte nödvändigt ha semester på andra sidan jorden. De enades om det, och om att valnötskakorna var otroligt goda. Det var bara kakor från affären, sa Rim. Men väldigt goda.

Det var nog via kakorna de började prata om varifrån de kom och var de bodde. Kramfors, sa Nisse. Folkhögskolan. Brorsan, fast han var ju inte klok. Så han kanske måste använda övernattningsrummet på jobbet. Det tyckte inte Rim och Hussein att han skulle behöva, inte när deras dotter Aîshas rum stod oanvänt. Så Nisse kunde ta sitt pick och pack och flytta in.

När de hade gått in till sig släckte Ida alla lampor utom lavalampan. Hon låg på soffan och såg det orangea vaxet reflekteras på väggen och bli ett kommatecken, ett frågetecken, en liljekonvalj … hon och Harriet brukade titta på mönstret och prata om vad det liknade. Lilla Harriet som hade blivit så stor och tänkt ut värsta planen för att få träffa sin bästa vän.