För länge sedan var jag en glad arkeologistudent som redan under den första veckans introduktionsföreläsningar fick veta att människan lever i en pågående massutrotning som började för ungefär 6 200 år sedan och som inte skulle upphöra innan vi hade utrotat oss själva. Det var fascinerande!

Fram till dess hade jag trott att undergången skulle handla om naturkatastrofer – en supervulkan eller en gigantisk asteroid – men nu fick jag veta att människan garanterat hade hunnit ta kål på det mesta långt innan det skulle hända. Atombombskriget var bara en möjlighet bland många andra.

För att göra ett långt resonemang kort: Det mesta blev komplicerat när vi gjorde oss beroende av jordbruket, allt hade varit frid och fröjd om fördelningen av resurserna fortfarande skedde efter principen åt var och en efter behov. Men ägandet av mark byggde helt nya hierarkier som fragmenterade våra samhällen – vi tvingades överge den solidariska allokeringen av resurser och föll offer för en socialt konstruerad girighet, kulturellt strukturerad som ett nollsummespel med på förhand utslagna förlorare och obscent rika segrare. Det kunde bara sluta på ett sätt.

En lösning på problemet vore förstås att försöka ta oss till en annan planet. Frågan är vilken. Det skulle garanterat bli en väldigt lång resa och eftersom människans anatomi är anpassad till jordens gravitation, så vi skulle må väldigt dåligt i några generationer. Hade den nya planeten inget magnetfält, ozonlager eller för lite syre i atmosfären skulle vi dessutom bli tvungna att bygga väldiga glaskupoler över våra rymdstäder.

Där skulle vi kanske leva lika lyckliga som fiskarna i ett akvarium.
 
Det verkligt sorgliga är att människans era, till skillnad från dinosauriernas, försvinner utan minsta spår. Som om vi aldrig hade funnits. Urtidsödlorna har trots allt haft över 250 miljoner år på sig att lämna spår i metertjocka geologiska lager. Människan efterlämnar på sin höjd ett millimetertunt litet lager där inget av vad vi har skapat återstår. Det enda som möjligen får framtidens geologer att studera det lagret beror på radioaktiviteten från det plutonium som läckt ut från våra slutförvar. Men det som etsar sorg i mitt hjärta är att allt det som vi åstadkommit under våra allra bästa stunder är som bortblåsta – ingen Leonardo da Vinci, ingen Mozart, ingen Buster Keaton. Inte ens kapten Haddocks svordomar.

Jisses. Det här måste vara den mest deprimerande text jag någonsin har skrivit.

För ett halvår sedan stod världens ledare och lovade kraftfulla åtgärder för att undvika en snabbt annalkande katastrof. Nu gör de sitt bästa för att förvärra situationen. Undergången är inte längre ett framtida scenario. Med lite tur kommer det inte att drabba dig och mig, men jag är rädd att våra barnbarns barn kommer att pissa på våra gravar.
Det är lite sorgligt, för människan har inte alltid varit sådan. Nu menar jag inte att vi ska bli jägare och samlare, men på något sätt måste vi åtminstone försöka att bli oss själva igen.