Flera gånger har jag rest denna sträcka, rott drag vid Umgransele och plockat hjortron på myrarna runt Storuman. Det är stunder som lyser med en särskild glöd i minnet.

Nu reser jag vägen igen tillsammans med Sture Andersson som ansvarar för Umeälvens kraftstationer och har stor kunskap om trakten och dess historia.

I Sverige börjar Blå vägen vid norska gränsen, ungefär vid Högsta by norr om Hemavan, och går ända ner till Holmsund. Sträckan går parallellt med Umeälven, som är hela 47 mil lång.

Vi kör i de vackra omgivningarna och gör en avstickare till Harrsele. Det som möter oss är en betongkloss, som inte ens en entusiastisk beundrare av miljonprogrammets arkitektur skulle bli exalterad över.

– Visst, man skulle ju ha önskat att kraftstationen varit vackrare med tanke på att Fällforsen storstilat kallades Vesterbottens Niagara, men omgivningarna är fortfarande fina strövområden, säger Sture Andersson.

För den som letar naturupplevelser finns det många guldkorn. Längre upp längs Blå vägen visar han mig den lilla skogsälven Kirjesån som möter Umeälven i byn Slussfors som tillhör Storumans kommun.

– Det är överraskande för många att en så reglerad älv som Umeälven har ett sextiotal oreglerade naturliga biflöden, säger han.

Kirjesån är ett sådant biflöde, Paubäcken som rinner ut vid Åskiljeby lite längre söderut ett annat. Behöver man släcka törsten är det bara att böja sig ner och fånga en skopa friskt vatten i kåsan. Vi färdas genom typisk låg fjällskog av björk. Renflockar dyker upp då och då vid vägkanten, och när vi stannar far plötsligt en tjädertupp upp och sätter sig i toppen på en gran.
Än i dag finns det de som tycker att det var fel att bygga ut Umeälven, men trots att den har förlorat sina forsar finns här ett landskap av stor skönhet.

Författaren Lars Bergström gjorde en mängd intervjuer när han skrev sin bok Blå vägen: en resa längs vatten 1985, efter utbyggnaden av Umeälven. Vid ett tillfälle talade han med en bonde från Granö sju mil norr om Umeå som uttryckte lättnad över att slippa låg- och högvattnet – som kunde bli extremt vissa år.

Vid Storuman viker vi av vägen för att följa Vindelälvens vilda och ystra vattenled upp mot källflödena i Ammarnäs. Vindelälven är verkligen magnifik med sina många biflöden, ett hundratal forsar och sel som gett namn åt orter som Sorsele, Rusksele, Vormsele och Vindelgransele. Älvdalarna är norra Sveriges artrikaste naturområden, trakter som Evert Taube inspirerades av när han skrev Änglamark, sången som kallas miljörörelsens nationalhymn.

Efter många och långa strider på 1960- och 1970-talen fick älvräddarna som de ville – och tur var väl det, tänker jag, när jag står på landsvägsbron i Ammarnäs och ser den spektakulära forsen. Här finns också lämningar av stenåldersbostäder som visar att det bodde fiskare på platsen för mer än 6 000 år sedan. I dag försöker sportfiskare överlista den stora Ammarnäsöringen i forsarna nedanför Övre Gautsträsket. På tallhedarna ovanför Vindelälven rör sig renhjordar på sommarbete. Vindelälven är en viktig led mot fjällområdenas vinterbeten.

Ett minne dyker upp i mitt huvud från en het sommardag med familjen på Lapplandsemester, ett exotiskt äventyr för en ungpojke. Vi slår läger vid Vormforsen på vägen upp mot Ammarnäs och jag springer ner till älvstranden och sätter mig på en sten för att beskåda timmerflottningen. Män med långa båtshakar kämpar för att få loss stockarna i en timmerbröt som ser ut som ett gigantiskt plockepinn. Jag sitter trollbunden av skådespelet. Plötsligt exploderar hela timmerhögen och stockarna flyger åt alla håll. Efter den sommaren skulle älven fortsätta att vara flottled för timmer i något årtionde.

Timmerflottningen kommer aldrig tillbaka, men flera av byarna längs Vindelälven, inte minst Ammarnäs, har satsat på att bli ekoby med naturnära produktion, allt för att hejda avfolkningen och blåsa liv i bygden. Under tiden brusar Vindelälven oberörd, så som den gjort i tusentals år.